”Våra utsläpp är så små att de ändå inte påverkar”. Så resonerar den som vill hålla fast vid sitt gamla beteende; vi har hört det från flygbolag, oljestater och nu Sigvard Eriksson (EK 20 februari). Med Sigvards resonemang behöver knappast någon ta ansvar för klimatet; inte stater som Sverige, inte storföretag och definitivt inte individer. Resultat blir, som man lätt kan förstå, en ständigt stigande klimatpåverkan som ingen egentligen ansvarar för.
Tiden har sprungit förbi detta sätt att resonera. När Sverige nu får en klimatlag med tuffa klimatåtaganden, står sju av riksdagens åtta partier bakom utsläppsmålen. De delar Sigvards insikt om att Sveriges andel av världens utsläpp är liten, och slår fast att just därför är vår enda chans att göra verklig skillnad att bli en föregångare andra tar efter. De är påhejade av stora delar av näringslivet, ser tydlig lönsamhet i att gå före i den omställning hela världen bestämt sig för att göra.
Sigvard, som återkommande hyllas på klimatskeptiska sajter, far med osanning om Kinas utsläpp - per capita är de klart mindre än Sveriges, inte större. Han har också fel om Indien, som inte ”förbehållit sig att flerdubbla dagens utsläppsnivå”. Hans oro för Indien och Kina är däremot befogad - men den logiska slutsatsen är att de knappast kan förmås minska sina utsläpp om inte rika länder som Sverige går före och gör det. Ur det perspektivet är det ytterst oroande att våra utsläpp nu, under den rödgröna regeringen, åter ökar.
Att se utsläppsminskningar som ”symbolhandlingar” är både att inte ta klimathotet på tillräckligt allvar och att missa de möjligheter det kan ge Sverige att vara ledande i omställningen till ett klimatsmart samhälle.
Mattias Goldmann
vd, tankesmedjan Fores