Han sitter där på en parkbänk, bara tittar på alla som går förbi och klunkar ur flaskan. Hur kom han dit? Varför är det han och inte jag, vad har han gjort för att förtjäna att sitta där med leversvikt och leva på socialbidrag?

Vad händer när vintern kommer? Är det ingen som bryr sig? Man undrar vart världen tar vägen, att vi inte ens kan hjälpa en stackars medmänniska som sakta dör, visst han har gjort misstag i sitt liv, men betyder det att han inte förtjänar att komma tillbaks på fötterna? Rehabilitering finns ju, men hur ska han ta sig dit när han knappt orkar ställa sig upp? Försöker han ställa sig upp ramlar han säkert och bryter något och då är det kört. Den enda gången han ställer sig upp är när han ska ta rullatorn och gå och köpa mer sprit.

Han hade en gång fru och barn, och ett bra betalt jobb. Men sedan kom lågkonjunkturen, han fick sparken, började dricka, hans fru lämnade honom och hans barn ville inte ha något med honom att göra. Han försökte dricka bort smärtan men för varje droppe gjorde det bara ondare och ondare. Kroppen skickade meddelande om att det var gift han drack men kroppen fick lära sig att leva med det. Det verkar inte som att det spelar någon roll att han fick toppbetyg i skolan och ett jättebra jobb man kan ändå inte bestämma sin framtid.

Socialbidrag är ju inte mycket att leva på, räcker till sprit och mat, har knappt råd att betala hyran. Det är svårt att hålla sig vid liv när man inte har någonstans att bo när vintern kommer. Måste fira jul alldeles ensam, men då kan man ju i alla fall dricka glögg. En gång i tiden var det julmat, dans kring granen, julklappar, spela tomte men framförallt vara med familjen. Nu får han vara glad om han får en filt eller tillräckligt med pengar för att köpa en varm kappa, men annars värmer spriten och elden han har tänt i soptunnan.

På livets senare dagar finns det inte så mycket att leva för längre för en som inte har något meningsfullt i livet. Pengarna var allt för honom men när pengarna försvann så märkte han något mycket mer betydelsefullt än pengar, det hade varit framför näsan på honom i alla dessa år. Det var ett liv.