Trots det kan jag få som flashbacks på hur jularna såg ut för en annan, när jag var barn. Vi hade aldrig någon tomte, men klart att man fick julklappar! Men julen var även en mörk tid i vårt hus.

När det började dra ihop sig mot jul och ledighet började det knyta sig i magen. De enda förväntningar jag hade var julklapparna. Hoppet att vara en familj som alla andra, det var sedan länge borta. Hade jag tur kom mina äldre syskon på besök!

Vi hade en familjehemlighet. Eller det kanske är fel ord. För alla visste ju, men ingen låtsades om denna mörka ”hemlighet”. Den stora hemligheten som visar sig vid varje högtid och ledighet.

På julaftons morgon hägrade klapparna, men när de väl var öppnade så var julen över.
Då började helvetet. Min så kallade styvfar var alkoholist. Han drack, särskilt helgtid. Då blev det ett mer utdraget supande. När han först bara var lite salongsberusad var han extra snäll, glad i hatten och övertrevlig. Men som på en femöring kunde han lika gärna slå om. Då blev han svartsjuk och våldsam. Mig slog han aldrig, men jag både hörde och såg hur han misshandlade min mor.

Varje storhelg resulterade i att någon ringde polisen, för att det var lägenhetsbråk hemma hos oss.
Denna julafton slutade i ett kaos. Min styvfar blev skogstokig på min mor, för hon pratade i telefonen med min äldste bror. Men styvfar trodde inte på henne, hon pratade inte alls med min bror, hon hade en älskare. Precis som var gång han blev full började han härja runt.

Hon vägrade att avsluta samtalet bara för att han säger det. Det är ju för herregud JUL!
Min äldste bror hade ju skaffat sig egen familj, han bodde nu 25 mil bort. Hade sina egna telningar. Klart att de ville surra lite extra då, nu såhär vid jul.

Jag minns än idag krypningarna jag fick längs ryggraden. Sedan hör vi bara ett stort knak, sedan forsande vatten. Fyllot har nu satt sin högra fot rätt in i morsans skötebarn, Akvariet , på flera hundra liter. Hon skriker rätt ut, talar om för brorsan vad som hänt och avslutar abrupt samtalet.

När vi kommer in i vardagsrummet ser vi fiskarna sprattla på den röda wiltonmattan. Nu förbyts allt till ett enormt kaos. Morsan skriker, gubben skriker. Han viftar och slår efter henne när vi ligger med varsin hink med vatten och plockar akvariefiskar på golvet.

När han inte får respons av henne för sitt ynkande om att han har ont i foten, kastar han sig upp ur fåtöljen. Sliter tag i hennes hår, drar henne med sig ut i köket. Det knyter sig än mer i magen på mig!

Jag hör hur hon får ta emot upprepade slag innan hon kommer ur hans grepp. Hon knuffar omkull honom så att han blir sittande på en av köksstolarna.

Hon kastar sig på telefonen, ringer 90000 och säger att den här gången kommer han att slå ihjäl mig.
Poliserna kommer. Det blir återigen turbulent.
Men Tack Gode Gud! Dom tar med honom denna gång. Poliserna talar om för honom att han kommer att bli körd upp till akuten för att få sin fot omplåstrad och sydd.

Lugnet lägger sig. Ingen av oss säger något, det är precis som om tystnaden talar för sig själv.
Vi ligger på knä på mattan och försöker rädda det som räddas kan ur akvariet.
Morsan säger något om att mina äldre syskon hjälper oss att skaffa nytt glas och limmar akvariet imorgon, juldagen.
Efter en stund, när vi är klara går vi och lägger oss. Men jag kan inte somna!
Jag vet nämligen vad som komma skall... men somnar till slut ändå.
Vaknar av ett jäkla liv i hallen. Nu har han kommit hem. Tyvärr!
Han börjar åter igen gapa, skrika och slåss. Morsan kallas för allt en kvinna kan kallas för i nedlåtande syfte. Men efter nån timme lugnar det sig igen. Nu har han äntligen somnat!

Juldagsmorgonen börjar precis som alla andra helgdagsmornar . Radion skränar, vi äter frukost utan honom. Han är idag instängd i deras sovrum, han grinar som ett barn. Han lovar åter igen att han aldrig mer skall dricka. Han skall aldrig mer slåss. Och hon, morsan. Hon går på det VARJE gång!
Jag blir 11 år om en månad, men jag vet att nästa gång det är helg eller löning. Då upprepas historien.

Detta har format mig till den jag är idag, gett mig den syn på julen som jag har.
Det bästa med julen är att umgås, umgås utan inblandning av varken alkohol eller våld. Mina jular behöver inte fyllas med en enorm konsumtion. Jag är glad , nästintill lycklig bara jag får äta en julaftonsfrukost med mina nära och kära.

När mina barn var små försökte jag hålla igång detta med ”bullajul”. Slet som ett djur! Det skulle tokstädas, spis och kyl och frys skulle dras fram. Allt skulle vara perfekt.

Men för vem?
Nu lever jag ensam med mina barn. Vi har en soft jul, vi chillar. Njuter av långfrukost och ett hemmagjort julbord efter Kalle. Men vi vågar vägra julhysterin, i vilken alla tycks jaga ”lyckan” och glädjen. Men jag kan inte annat än att titta på, titta på hur de jagar ihjäl sig.
För vad?
Oavsett, vare sig man vill eller inte, så kommer julen ändå.
Men nu har i alla fall jag landat, jag vågar vägra julen i en lagom julpyntad tillvaro där det viktigaste är att vara tillsammans. Detta till trots att jag som barn fick lära mig att ”hata” julen, men nu är det ju 30 år sedan... och ingenting jag vill överföra till mina barn och barnbarn.

Men en sak som jag inte kan glömma. Varför agerade inte grannarna och alla de som visste?!
Jag är inte bitter, bara tänker på alla dem som är barn idag och genomlever samma elände.

Så ha en riktigt god jul med lugn och ro, värme och kärlek .
Det är tanken som räknas ....