På bilder hade han inte kläder på sig – frös han inte? Decemberluften var så kall och frisk att det sved i näsborrarna varje gång hon drog in luft. Att andas genom munnen var ännu svårare, trots att hon hade en halsduk som skydd för munnen. Halsduken klibbade mot ansiktet, fuktig av utandad luft.

Allt låg stilla, alla ljud dämpades av snötäcket. En överjordisk känsla infann sig. Var hon ensam i hela världen, hade tiden stannat? Flickan granskade allt noggrant, övertygad om att just denna händelse, denna pulkafärd skulle vara avgörande i hennes liv. Hon lyfte upp armen och flyttade den röda skinnmössan bakåt, så den inte skulle skymma sikten det minsta. Lovikkavantarna var stela av snö som fastnat på dem.

Plötsligt, som genom ett trollslag, började det snöa. Stora, fluffiga snöflingor föll mjukt från himlen och landade fjäderlätt. Det var det vackraste flickan någonsin sett. Samtidigt, när hon drog efter andan och ögonen tårades, hände någonting. Ett ljud.

Flickan satt hänryckt och lystrade. En pingla ljöd tyst. Det var det enda som hördes i den annars tysta världen. Ljudet lät inte som någonting annat flickan hört, det närmaste var det änglaspelet hon och mamman brukade beundra. Då förstod hon; ljudet var himmelskt.

Samtidigt som den insikten slog flickan hörde hon en klar och ljus stämma. Den mest ljuvliga röst sjöng på ett främmande språk. Änglarnas språk. Röster lades till och snart var det en hel änglakör som sjöng. Flickan njöt, rörd till tårar satt hon bara och lyssnade på änglasången.

Lika oväntat som sången börjat, slutade den. Förtrollningen var bruten, det magiska ögonblicket var över. Hon hörde en röst.

-Vad fint hon sjunger, hur gammal är hon?
Rösten tillhörde en ung kvinna, av vilken flickan endast såg ett par gängliga ben och en lång randig halsduk. Mamman svarade;
-Ett och ett halvt år.

Det sa inte flickan någonting.
Flickan log och tänkte ”jag har sjungit med änglarna”.

Tårarna på de runda små kinderna blandades med snöflingor. Sött och salt, som en föraning om hur livet skulle te sig.