En äldre dam med hårknut och klänning som går till anklarna ser ut som om hon vill göra sig osynlig.

– Sätt dej här, din tjockis, skriker han till en man som varit på väg mot honom men hejdat sig och blivit stående i gången

Runt hans plats är det tomt så när som på en blondin helt klädd i läder som sitter mitt emot honom och tittar på honom lugnt överseende och kanske litet intresserat. Jag kommer att tänka på ett citat jag läst någonstans. ”Mushonor dras till den mest avvikande i flocken”.

– I den här stan har jag levt om. Vält snutbilar och spöat upp några polisgrisar.
– Det tycker jag inte verkar så häftigt.
– Det tyckte jag då.
Dunket från skenskarvarna och larmet från vägen utanför tar för ett ögonblick över ljudet i vagnen.
-–...Fining.. Skulle vilja ?. dig, hörs som fragment i tågdunkandet.
Blondinen svarar något men ser oberörd ut.
Hälften av passagerarna lämnar vagnen när den stannar. Några tonårsflickor är på väg in mot de tomma platserna men upptäcker i sista stund misstaget och byter riktning.

– Kom och sätt er, vrålar han mot några andra påstigande, en mörkhyad man som har en flicka i femårsåldern i sällskap. Hon har en tomteluva på huvudet.

De sätter sig lugnt framför honom. Flickan tar fram en plåtask.
– Vad har du där, får jag se, skriker han mot henne.
– Det är pepparkakor i burken, vill du smaka?
– Va, säjer han och blir ett ögonblick tyst. Pepparkakor, ah pepparkakor, det har jag inte ätit sen jag var så ung som du, ja jag tar väl en då.

Han blir tyst på nytt, verkar förvånad och vilsen men trevar sen med handen i en välanvänd plastpåse och tar upp en ny burk. Ölet pyser över på hans byxor när han drar upp öppnaren. Sen tar han sats på nytt.

– Jag skulle kunna lära dig åka skridskor, du som är svart-.. mörkhårig menar jag, du har väl aldrig åkt på en is?
– Jag k a n åka skridskor, pappa har lärt mig.

Min uppmärksamhet bryts av en luftstöt av smink och tung parfym. En kvinna i kort päls och svarta, högklackade läderstövlar håller en pojke i sjuårsåldern i den ena handen och en vit mobiltelefon i den andra. Hennes röda naglar lyser mot det vita. Munnen rör sig och hennes röst slår ibland igenom ljudet från tåghjulens friktion mot skenorna. Röda fläckar på hennes tänder. Pojken håller en serietidning framför sig i den lediga handen.

– Jag tycker du kunde hämta honom från fritis, nu när du vet att jag jobbar så sent om kvällarna. Igår var han så trött att han grinade. Ja, jag vet att det är min vecka men du är väl ingen schemapappa heller? Nej då så. Och sen får man höra av andra att han sagt att han hellre vill vara med dig. Jaså, ja, då får jag väl ta tillbaka det. Mmm.. Han är ju så LOJAL och håller med den han är hos sist.

Pojken tittar hela tiden på samma sida i tidningen.

– Nu måste jag snart av, skriker mannen till flickan, ge mig en klapp.
Rösterna i vagnen tystnar. Flickans leende är oförändrat ljust när hon plötsligt böjer sig fram, slår sina armar om hans hals och ger honom en puss mitt på munnen. Tonårsflickornas fnitter gör ett abrupt avbrott. Kvinnan med mobiltelefonen tystnar och stirrar andlöst på flickan och mannen.

– Jag bad om en klapp och sen får jag en puss på mun, det är ju inte klokt.
Innan han tränger sig av vagnen kramar han flickan hårt och pussar till och med fadern på flinten. Han ser på samma gång både förskräckt och stolt på sin dotter.

När tåget går vidare står mannen kvar och vinkar. En regnskur träffar fönstret och hans min som ska föreställa ett leende kan lika gärna förväxlas med gråt.

Men läderblondinen har något tomt i blicken.
Damen med hårknuten ser med ett saligt leende och knäppta händer på flickan och ser ut som hon tackar Gud.