– Hur vet du att det var tomten då?
– För vi ser honom varje julaftonskväll i mörkret. Ni får väl se på julafton, att det är så.

Fyra kusiner diskuterade tomtens vara eller icke vara, en nog så allvarlig fråga för kusinerna med olika erfarenheter av jul och tomten.

Två av barnen hade firat varje julafton hos sin gammelmormor med släkten som fanns i stan. De första åren kom en snäll tomte med en stor julklappssäck. Men sen kom de på att denna snälla tomte var deras pappas morbror, men traditionen med den utklädda tomten ville de inte bryta. Så "tomten" kom varje jul.

De andra barnen såg den riktiga tomten varje jul – den lilla gråklädda figuren, som skymtade fram i julaftonsmörkret, bärande på sin lykta.

Nu hade stadsbarnen flyttat och bodde i samma trakt som sina kusiner och julen närmade sig nu med stormsteg.

Efter ytterligare resonemang om tomten, blev de vuxna tillfrågade hur det egentligen var. Svaret de fick var att visst kunde det vara så, att stans tomtar är utklädda, men på landet i Dalarna kanske han ändå finns.

Barnen, som nyss flyttat till Dalarna, började se lite fundersamma ut. Deras erfarenhet av tomten var ju en utklädd släkting, som kom med julklapparna. De andra två barnen hade varje julafton sett en liten lyktbärande gubbe vandra fram i skogsbrynet. Så nu såg alla med spänning fram mot julafton. Skulle barnen från stan nu äntligen få se den riktiga tomten? De var ju ännu lite osäkra på sanningen om honom.

Julaftonskvällen kom. Släkten samlades hos de nyinflyttade, som skulle fira sin första jul på gården i Dalarna. Alla åt med god aptit av den goda julmaten. Snart nog började barnen allt oftare titta ut genom fönstret. Kom det inte snart en tomte med lykta? Då efterrätten nästan var uppäten, knackade det på dörren. De vuxna tittade förvånat på varandra. Vem kom nu? Vem var ute just på julaftonskvällen?

Barnen hade snabbt rusat fram och öppnat dörren – in kom en tomte. Han hälsade på barnen, tog i hand och frågade efter deras namn. Ett litet paket och ett julkort hade han med sig. Han sa, att han hade hört att det fanns två nyinflyttade barn, som inte trodde på tomten. Därför tyckte han det var bäst att komma på besök för att visa att i Dalarna finns tomten.

Alla de fyra barnen svarade honom så artigt och det syntes förundran, glädje, förvåning och en kritisk blick i deras ögon. Det var inte mycket av tomtens ansikte som syntes för det vita skägget och luvan dolde en stor del. Men de såg i alla fall, att det inte var en utklädd tomte med tomtemask.

Barnen var tagna av besöket. Detta var ju mycket större än att se tomten på håll i skogsbrynet. Tänk att han visste om att det fanns två nyinflyttade barn som inte trodde på honom! De vuxna var lika frågande. Vem var det som kommit? Ingen visste något – ingen kände igen rösten eller såg något igenkännande hos den besökande. Nej, det måste ha varit tomten. Det var både barn och vuxna övertygade om. Så nu vet ni det – tomten finns i Dalarna.