Larmet gick 22.29 på julaftons kväll.
– SOS alarm. Vad är det som har hänt?
– Vi har kört i diket med bil och husvagn, svarade Maria.
– Några skadade?

Maria tittade på sin man som satt vid ratten och gned sig om nacken.
– Inget allvarligt, svarade hon, men min man klagar på nacksmärtor och jag är höggravid och orolig för fostret.
– Vi skickar polis och ambulans. Var befinner ni er?
– Länsväg 952 strax utanför Myrra. Vi har kört förbi en skylt, vänta så skall vi gå ut och se vad som står på den.

Marias man öppnade bildörren; snöstormen piskade när han stretandes gick fram till skylten och borstade bort snön. Med stormen i ryggen pulsade han tillbaka till bilen och flåsade fram:

– Det ligger en gård här som heter Bästehem fårfarm.

Operatören på larmcentralen kontrollerade sin karta och konstaterade att det var en rätt avlägsen plats.
– Vi skickar fordonen så snart vi kan, men vägarna är knappt framkomliga i det här vädret och vi har en stor seriekrock på E4. Det kommer att ta ett tag. Sök skydd på gården om det går.

Kylan började tränga in i bilen. Maria och hennes man byltade på sig allt de kunde, släppte ut sin stora Grand Danois Vilma från baksätet och tillsammans började de tre pulsa upp mot gårdshuset. En ensam adventsstjärna glimmade i ett fönster och fick vägleda dem på deras mödosamma promenad genom snöovädret.

– Huset ser mörkt ut, konstaterade Marias man.
– Aj, min mage, sa Maria. Jag tror att jag har fått värkar.

Nervositeten var påtaglig när hennes man skyndade upp mot huset och ringde på dörren. Ingen kom och öppnade. Han provade att ta i handtaget och bultade på dörren, men inget hände.

– Aj, de kommer tätt, sa Maria.
– Vänta, sa hennes man förtvivlat. Jag ser något ljus där borta.

Maria satte sig ned på bänken vid förstukvisten och värmde sig mot Vilma. Med grova kliv stövlade hennes man bort mot ljuset och kom strax tillbaka.

– Det är olåst här borta, sade han.

Han hjälpte Maria bort mot ett mindre hus med stora glasfönster. Maria sjönk ner på sängen i det lilla rummet och tittade sig omkring. Fönstren var fyllda med hyllplan där lerkrukor i olika storlekar stod fulla med halvvissna pelargoner och över alltihopa hängde lysrör. Hon gned sig om den stora magen och grimaserad nästan fram orden:

– Aj, det är kallt.
– Jag har skruvat upp elementet, svarade hennes man. Jag skulle gissa att det bara är 5 grader här inne. Men det är bättre än snöstormen. Vilma får värma dig i sängen.

– Hjälp, skrek Maria. Barnet kommer. Ring och skynda på ambulansen.

Hennes man fumlade med mobilen och sade med viss desperation i rösten:.
– Telefonen är urladdad.

Han tvingade sig att låta lugn och fortsatte:
– Vi får klara oss själva.

Trots kylan i rummet trängde svetten fram på hans panna.
– Nej, skrek Maria förtvivlat.

Det unga paret hade dock inget val denna mörka julnatt.

Strax efter midnatt hördes ett barnskrik inifrån det lilla huset. Fårfarmaren, som precis hade kommit hem och sett några röra sig inne i friggeboden, sänkte hagelbössan vid skriket och tittade in genom fönstret. Han såg en man ta av sig sin skjorta och svepa om ett nyfött barn och ge barnet till en ung kvinna som låg utmattad på sängen bredvid en stor hund. Bakom sig hörde han ett annat ljud och vände sig om. Tre fordon från räddningstjänsten svängde upp på hans uppfart. Den gula färgen på ambulansen lyste som guld i snöröken efter polisbilen och strax därefter syntes silhuetten av Myrras bärgningsbil. Fårfarmaren öppnade dörren till friggeboden just som den unga familjen tittade på sin dotter och han kunde höra Maria viska:

– Josef, vi har fått en egen Saga till jul.