Jag skulle nog beskriva mig själv som mycket bestämd, för det var jag en kväll när husse hade rastat mig. Vi skulle precis gå in när jag kände en välbekant doft.

Jag tittade på husse och lade bedjande huvudet på sned... Kom vi går ut mot gatan igen, ville jag säga. Till min förvåning följer husse med mig till en parkerad bil som står där. Jag rusar mot bilens baksäte och nosar som bara en hund kan, klart det luktar katt!

Dom som sitter i bilen är från kattskyddet och har katter i bilen. Husse börjar prata och berättar för dom vad som har hänt med min saknade vän. Och tro det eller ej, och yes! Husse ger vårt telefonummer till dom! Jag känner mig lite hoppfull.

Jag vet att matte och husse också saknar vår lilla Abbe, min vän hette så. Veckan därpå kommer Susanne från kattskyddet med en så söt liten rädd kattunge på fem månader. Jag nosar på honom, hoppsan! Där fräste han åt mig!

Här gäller det att ta det mycket lugnt och försiktigt, tänkte jag. Inte skrämma den lilla Gizmo, som han heter. Jag blir i vanliga fall väldigt ivrig utomhus när jag ser en katt, men inte nu! Jag ville verkligen visa för honom att jag inte är en elak och farlig hund. Jag ville ju så gärna ha honom här hos mig...

Efter ett par besök hos mig flyttade han äntligen in, min nya vän. En bättre julklapp kunde jag inte få. I dag så äter Gizmo och jag tillsammans, han möter mig vid dörren när jag kommer in, han stryker sig mot mig och vi till och med sover bredvid varandra. Jag har nu äntligen hittat en ny vän.

Men det bästa av allt, jag tror jag har räddat en liten katt som inte behöver fara illa, frysa och lida sin första jul utan en egen familj. Nu får han bo här hos mig med mig med mycke värme, trygghet och kärlek.

Teddy