Det skulle aldrig falla dem in att skälla på mig för att jag sitter och latar mig. Lukten av bränd prinskorv letar sig genom dörren och lägger sig tung i vardagsrummet. Barnen, som fortfarande springer runt, stannar till när Mamma svär i köket. De fnissar och fortsätter sedan sin lek.

Mina tankegångar avbryts av ett metalliskt plonk -ljudet av TV:n som slås på. Jag förstår att det är dags för Karl Bertils julafton. Jag suckar tyst för mig själv och undrar om min typiska julafton skulle göra sig bra på film. "Den blinde mannens jul". Vilken hit det skulle bli. Alla varma julhjärtan skulle beundra den modige mannen och bli rörda till tårar över hur han slog in presenter till sina barnbarn med omsorg. Synd bara att jag gav upp julklappsinslagning flera år sedan då jag insåg att nerlagd tid på fina paket slits upp på 3 röda med ett: "xbox360! tack morfar, eh farfar."

Någon närmar sig med rappa steg. Jag upptäcker att jag återigen har låtit tankarna vandra, som en bitter gammal man på julafton skulle kunna tänkas göra.

" Här, ta min arm pappa", säger en mun som luktar whisky och leder mig till köket. Stanken av stekt korv slår mot oss och driver bort min vilja att äta samtidigt som hungern flyr åt andra hållet. Jag sätter mig bredvid tonåringen-och-mobilen med Pappa på min högra sida. Jag hör hur han fyller sitt glas med något som låter misstänkt likt hans tredje whisky för kvällen. Tre generationer samlade bredvid varandra - jag känner nästan hur förfäderna tittar stolt på sina eftergångare. Så. Vad ska man prata om?

"Kan du räcka mig saltet?" improviserar jag.
"Här", säger tonåringen.
Medan jag låter saltet snöa över min tallrik funderar jag på nästa mening. När jag är säker på att det ligger ett vitt täcke av salt över mina potatisar ställer jag ifrån mig karet.

"Tack".
Efter middagen vankar vi in i vardagsrummet igen, med magarna före. Jag känner en svag doft av pepparkakor innan jag hör Mamma ställa ner tallriken på bordet med en duns. Barnen attackerar dem direkt, trots att de logiskt sett borde vara fulla till bristningsgränsen. Jag har alltid haft en teori om att alla barn har maskar i magen.

"Här farfar, pepparkaka", säger minstingen och räcker mig en. Jag fiskar upp den men hinner inte säga något innan hon skuttar iväg igen. Jag upptäcker att jag fått ett halvätet hjärta. Ytan är lite ojämn och kanterna smuliga. Någonstans i mitt eget hjärta rör det sig konstigt. Plötsligt fylls jag av en ologisk känsla; jag tycker synd om pepparkakan. Att en gång om året bakas med omsorg för att sedan reduceras till smulor. Den bad aldrig om att bli separerad från degen och manglad till ojämna lager, för att sedan stelna i ugnen. När jag följt hela tanken stannar jag upp lite och skrattar för mig själv.

Utan att egentligen ha lagt märkte till det har hela julafton flutit förbi mig. Mamma städar upp i köket och Pappa sover i sitt whiskyglas. Då känner jag hur något dimper ner i mitt knä. Det kryper upp, lägger sig till rätta och säger sömnigt:

"Tycker du inte om pepparkakor farfar?"
Jag håller visst fortfarande pepparkakan i handen.
"Klart jag gör" säger jag bryskt och sväljer hjärtat i en tugga. Efter en stund tillägger jag tyst:
"Jag såg den bara inte".
Hon har somnat.