Gustaf ville gå upp och titta att hans mardröm inte hade varit sann, när han plötsligt hörde ett hemskt ljud. Det lät som om någon tappade något i golvet. Vad kunde det vara? Gustaf tvekade innan han tog sig upp ur sängen, men vad det än var så måste han se om det kanske kunde vara julklappstjuven från mardrömmen? Gustaf var rädd för vad det kunde vara, han smög därför tyst och försiktigt fram till sovrumsdörren för att kunna kika ut genom nyckelhålet. Gustafs rum låg mittemot vardagsrummet och han hade därför bra utsikt över vardagsrummet.

- KRASH!
Gustaf hoppade till av ljudet som hördes, han blev nu ännu mer rädd. Han tittade en gång till i nyckelhålet, fast mycket noggrannare den här gången.

- Oj! sade Gustaf.
Han var nu lite smått chockad och trodde att han fortfarande var kvar i sin gamla dröm. Gustaf var så modig att han öppnade sovrumsdörren på glänt och kikade ut lite försiktigt.

- Det är ju Julklappstjuven från drömmen! sa Gustaf tyst för sig själv.
Nu vände Julklappstjuven på sig och stirrade rakt mot dörren där Gustaf nu stod och kikade ut, han blev rädd och skickade igen dörren lite. Han hörde fotsteg som närmade sig dörren, och hoppade därför ner i sängen igen, för att det skulle se ut som om han sov. Nu hördes stegen precis utanför dörren, och plötsligt så åkte dörren upp och in i sovrummet kom den stora gestalten som var Julklappstjuven. Gustaf knep hårt ihop ögonen och låtsades snarka.

- Haha, skrattade den stora Julklappstjuven.
Men strax så försvann han igen, och Gustaf vågade öppna ögonen. Gustaf var snabbt på fötter och smög fram till sovrumsdörren, och vågade sig att titta ut och bort mot julgranen. Under granen var det alldeles tomt, alla paket var borta, men julklappstjuven höll ju på att försvinna, vad skulle Gustaf göra? Gustaf smög tyst och försiktigt efter julklappstjuven. När tjuven hade stängt ytterdörren hörde Gustaf hur den högljudda källardörren smällde igen. Han gick och lade sig i sängen igen, han skulle ta reda på vem det var som hade varit hemma hos honom, men det skulle han göra imorgon och berätta för mamma och pappa vad som hade hänt.


JULAFTON
- Mamma, pappa! ropade Gustaf.
- Ja?
- Alla paket under julgranen är borta!
- Ja men det kanske är någon som har hämtat dom? svarade mamma.
- Du har rätt, jag såg julklappstjuven igår, sa Gustaf.
- Haha, hörde Gustaf sin 11-åriga bror Johan skratta.
- Vad skrattar du åt? frågade Gustaf.
- Åt dig, det finns ingen tomte.
- Jo tomten finns visst! Men han som var här igår var så misstänksam att han måste vara en tjuv.
- Nej!
I samma ögonblick kom Gustaf på att pappa saknades vid det stora bordet.
- Vart är pappa? frågade Gustaf.
- Han är på en liten promenad, sa mamma med ett leende.
Gustaf tackade för maten och gick sedan in i sitt rum. Att ingen förstod? Efter en stund kom Johan in i Gustafs rum.
- Det finns ingen tomte, det är pappa som klär ut sig varje år, förstår du väl? sa Johan.
- Jo, tomten finns visst! svarade Gustaf.
- Det är pappa som klär ut sig varje år! Det är därför han alltid går och köper tidningen när tomten kommer.
- Nej.
- Jo! Kolla ikväll när tomten kommer så ska du få se! sa Johan.
- Okej!
Pappa kom hem från promenaden. Dom åt en god julmiddag och tittade sedan på Kalle Anka. Det var då som Gustaf började bli orolig, för efter Kalles anka skulle tomten komma. Men hur skulle det bli när alla paket var borta? Gustaf satt och drömde när det knackade på dörren, han gick och öppnade. När han kom fram till dörren blev han förvånad, för utanför stod tomten. Gustaf gick in i rummet där alla var, och pappa med. Johan hade haft fel, för där var ju tomten. Tomten satte sig ner och tog upp ett paket och läste namnet. Kunde det vara han som hade varit hemma hos dom inatt? På kvällen pratade bröderna om dagen.

- Var det tomten som var här igår? undrade Gustaf.
- Ja det tror jag, sa Johan.
- Tror du?
- Ja, men tomten var lik vår granne Andersson.
- Ja, det kan vara han, sa Gustaf.
- Det kommer vi inte att få veta, inte ens om vi frågar.
Gustaf hoppades att det var Andersson som hade varit hos dom, och ingen annan.