Flera år i rad har jag försökt med hela min själ att sätta mig med övriga familjen och se på eländet.
För jag vill ju gärna umgås med fru och barn och inte sitta på övervåningen och tjura när man ska ha en familjekväll med lite mys.

Jag har slitit för att plocka fram all min självdistans och kontrollera och vakta min tunga.
Men det går bara inte.

Efter ett par framträdanden så känner jag hur ilskan byggs upp från maggropen.
Efter att ha hört tre låtar med texter som är skrivna för att vara så infantila och lättfattliga som möjligt (helst verkar man försöka undvika ord som innehåller fler än tre stavelser), efter att ha sett flinande dansare bakom någon stackars 17-åring som man klätt upp som en prostituerad eller någon galning som klätt ut sig till valfritt djur som står och fjantar sig så börjar de spydiga kommentarerna halka ur min mun.

Och jag blir faktiskt arg på riktigt. Mest för att jag känner att det inte finns någon glädje, ingen verklig skaparkraft eller sann kreativitet inblandad i företeelsen som sådan.
Det handlar bara om att skriva låtar som sätter sig på hjärnan, komma på så exklusiva, eller smått provocerande, framträdanden som möjligt och att försöka tillfredsställa så många smaker som går för att kamma hem röster.

Det handlar till syvendes och sist bara om pengar, sälja skivor, sälja sig själv och sälja sitt land. I mina ögon innebär det att sälja sin själ och sin integritet.

Eurovisionsfestivalen handlar inte om musik eller skapandekraft utan om girighet.
Och det gör mig faktiskt heligt förbannad.
Det finns så många musiker som kämpar och sliter för att få ut musik som är bra, genomtänkt, viktig och känslosam och kämpar för att överleva.
Istället får de här clownerna enorm uppmärksamhet i tv och press.

Jag tycker det är sorgligt.