...om trasiga julgransfötter
I år är jag hyfsat lugn. Ja okej då, lite nervös, men hyfsat lugn....
Jag köpte nämligen en ny julgransfot förra julen. Inte för att jag kände för att uppgradera på något sätt, nej, jag har i alla år propagerat för en granfri jul, alternativt inköp av en plastgran. Gärna svart...
Relaterat
Artikelbilder
Nej, det var faktiskt omständigheter som låg helt bortom min kontroll som var upprinnelsen till jakten efter ny julgransfot.
Som omtänksam familjefader hade jag, som brukligt är, inhandlat en fantastiskt vacker julgran (Om jag får säga det själv. Ingen annan gör det) och hade nu förberett mig psykiskt och fysiskt för att baxa in den i vardagsrummet och få den att stå någorlunda rakt.
Med milt, men ändock korrekt våld, förbereddes granen så till vida att några grenar avlägsnades, skåror skars och själv botten jämnades till.
Sedan fylldes den plastiga julgransfoten på med vatten och granen bars in och skruvades med kraft fast i nyss nämnda fot.
Då började det rinna vatten från julgransfoten.
Ut med granen igen.
I med vatten i julgransfoten för att se var läckan kom ifrån.
Vänta ett tag. Ingen läcka.
In med foten, i med nytt vatten, in med granen, i med granen i foten.
Då började det rinna vatten från julgransfoten. Igen.
Vid det här laget var jag överhuvudtaget inte talbar längre och min familj backade långsamt bort från mig för att inte bländas av den högröda tonen i mitt ansikte.
Stönande insåg jag faktum: Julgransfoten var ett minne blott, endast en skugga av sitt forna jag som snarast borde förpassas till soptippen.
Därmed inleddes också jakten på en ny julgransfot.
För att göra en lång historia extremt kort så kan vi väl bara säga att fyra telefonsamtal, fem butiksbesök och fyra timmar senare anlände jag åter till mitt kära hem med en julgransfot i gjutjärn.
Ytterligare några timmar senare satt jag djupt försjunken i en fåtölj med lämplig dryck i handen.
Granen var klädd, inte en vattenläcka så långt ögat nådde och allt borde ha varit frid och fröjd.
Fast det enda jag kunde tänka på just då var det faktum att granen någon gång inom en snar framtid skulle kläs av,kastas ut samt föras till soptippen...
Det brukar vara ett äventyr, och en evig kamp mot de ilskna barren, i sig.
Personligen tror jag att julgranens in- och uttagning kortar mitt liv med minst en månad varje år.
Det kan ju inte vara nyttigt med så mycket aggression...
Som omtänksam familjefader hade jag, som brukligt är, inhandlat en fantastiskt vacker julgran (Om jag får säga det själv. Ingen annan gör det) och hade nu förberett mig psykiskt och fysiskt för att baxa in den i vardagsrummet och få den att stå någorlunda rakt.
Med milt, men ändock korrekt våld, förbereddes granen så till vida att några grenar avlägsnades, skåror skars och själv botten jämnades till.
Sedan fylldes den plastiga julgransfoten på med vatten och granen bars in och skruvades med kraft fast i nyss nämnda fot.
Då började det rinna vatten från julgransfoten.
Ut med granen igen.
I med vatten i julgransfoten för att se var läckan kom ifrån.
Vänta ett tag. Ingen läcka.
In med foten, i med nytt vatten, in med granen, i med granen i foten.
Då började det rinna vatten från julgransfoten. Igen.
Vid det här laget var jag överhuvudtaget inte talbar längre och min familj backade långsamt bort från mig för att inte bländas av den högröda tonen i mitt ansikte.
Stönande insåg jag faktum: Julgransfoten var ett minne blott, endast en skugga av sitt forna jag som snarast borde förpassas till soptippen.
Därmed inleddes också jakten på en ny julgransfot.
För att göra en lång historia extremt kort så kan vi väl bara säga att fyra telefonsamtal, fem butiksbesök och fyra timmar senare anlände jag åter till mitt kära hem med en julgransfot i gjutjärn.
Ytterligare några timmar senare satt jag djupt försjunken i en fåtölj med lämplig dryck i handen.
Granen var klädd, inte en vattenläcka så långt ögat nådde och allt borde ha varit frid och fröjd.
Fast det enda jag kunde tänka på just då var det faktum att granen någon gång inom en snar framtid skulle kläs av,kastas ut samt föras till soptippen...
Det brukar vara ett äventyr, och en evig kamp mot de ilskna barren, i sig.
Personligen tror jag att julgranens in- och uttagning kortar mitt liv med minst en månad varje år.
Det kan ju inte vara nyttigt med så mycket aggression...
