Jahaja, antingen så blir vattnet kallare och kallare för varje år som går eller så blir jag mesigare och mesigare.

När man var ung, frisk (och förmodligen något av en idiot) så kastade man sig ju gladeligen i blöt på vilken badplats som helst trots att isflaken precis seglat bort i horisonten.

Nu krävs det noggranna undersökningar innan man packar picknick-filten, kaffetermosen och en påse av hustruns ljuvliga hembakta bullar och beger sig ut till en lämplig strand.

Är det till exempel alltför mycket strömmar i vattnet vid en presumtiv badplats så är ett besök i princip uteslutet om det inte varit 30 grader i skuggan de senaste fem veckorna.

Dessutom är det ett måste att kolla eventuella badtemperaturer via internet innan avfärd.

Å andra sidan spelar det knappt någon roll. Sista utposten är ju alltid Parkenbadet och till och med där har jag tamigtusan svårt att ta mig ner i plurret.
Sakta, sakta doppar jag först en fot i taget medan den 10-åriga dottern (som kastat sig i 7-8 minuter tidigare) suckande begapar denna fullständiga förnedring i mesighetens namn.

Sedan börjar den smärtsamma Golgata-vandringen ner för badstegen.
Det iskalla, 24-gradiga vattnet, slutar sig sakta runt vaderna medan man håller utkik efter annalkande isbjörnar.
Kylan får sitt fäste över knäskålarna och låren tills man kommer fram till den kritiska punkten.
Ni grabbar vet vad jag menar.

Där stannar man gärna upp någon minut och funderar över livets mening, universums absoluta otillgänglighet, vad man eventuellt ska äta till middag och varför i helsicke man står på en poolstege i Parkenbadet och ser ut som en huttrande idiot.

Runt omkring kastar sig folk samtidigt i poolen från alla håll och kanter med oförställd glädje och lycka.
Som en mask på en krok försöker man förtvivlat att ducka för eventuella vattendroppar som likt förlupna kulor från en revolverduell i Dodge City riskerar att träffa den ännu solvarma bålen.

Till sist tar man det där avgörande steget. Några hemska sekunder senare inser man att det nu bara är magen, armarna, bröstet, halsen och huvudet kvar.

Där någonstans brukar jag ändå inse att jag nu hamnat vid en punkt där allt jag gör endast kommer att förlänga lidandet och med en djup suck av förträngd smärta sträcker jag ut kroppen och tar några simtag likt en skadeskjuten säl på rymmen från en hungrig vithaj.

Har jag nu riktig tur så har dottern tröttnat på hela den långa proceduren och ligger redan på badfilten med en god bok och ett glas saft.
Då kan man ju liksom med gott samvete klättra upp ur isvaken och själv placera sig under solens värmande strålar igen.

För badat - det har man ju faktiskt gjort...