Reaktionen på Sydsvenskans artiklar om den femårige pojken blev en debatt om elitsatsning i tidig ålder.

När radiokanalen P3:s lyssnare fick säga sitt upprördes många över att barn inte får vara barn och att det inte fanns utrymme för dem som inte vill elitsatsa, men ändå hålla på med idrott.

Men här fanns också de som ansåg att allt grundar sig i den svenska avundsjukan och att barn bör lära sig hur livet är redan från början.

Och även om jag till viss del håller med motståndarna kan jag inte låta bli att tycka att det är så typiskt – så typiskt svenskt – att vara rädd för uttagningar och elitsatsningar av alla slag? Alla ska ju helst vara ”main stream” och inte sticka ut här i ”Landet lagom”.

Elitsatsning har blivit tabu – ett skällsord. Men man borde inte vara så rädd för ”elitsatsning” av olika slag, utan ta tillvara på talanger på samma sätt som man försöker hjälpa personer som har svårt för vissa saker. Däremot finns det ju gränser och olika tillvägagångssätt.

Jag har själv varit ledare inom andra bedömningssporter. Där har alla varit välkomna och fått samma chans, vilket jag tycker är bra.

Däremot anser jag att man ganska tidigt måste kunna göra gruppindelningar utefter nivå, för att kunna satsa på dem som är extra duktiga OCH bättre ta tillvara på personer som behöver lite mer hjälp och träning. Med andra ord för att kunna bedriva en vettig träning.

I en grupp blir det alltid nivåskillnader efter hand. Får man då inte ändra om i grupperna blir de som är duktiga understimulerade och de som inte har kommit lika långt tycker det är jobbigt för att de inte är lika duktiga som de andra.

En bekant berättade en gång att han räknat klart sjuans mattebok efter bara några månader, men i stället för att låta honom fortsätta med nästa bok fick han räkna samma bok igen. Snacka om att döda all motivation. Det slutade med att han började skolka.

Så gruppindelningar tror jag är en nödvändighet. Men att redan från dag ett göra en uttagning är jag skeptisk till.

När det gäller gymnastikklubben i Malmö handlade det om 30 barn som konkurrerade om åtta platser. Att man då väljer ut dem som har kommit längst vad gäller motorik tycker jag inte är så underligt.

Hade pojkarna varit utdömda för all framtid hade jag tyckt att det var fel, men i en artikel som publicerades på sydsvenskan.se i dag (29/8) förklarar tränarna i Motus Salto att de pojkar som inte kom med nu kan få chansen redan till hösten.

Är det då fel att ett tjugotal intresserade pojkar inte fick vara med den här gången? Nej, jag tycker nog inte det. Det är en svår sport och har man inte hunnit utvecklas motoriskt finns det nog en större risk för skador.

Däremot tror jag att det är viktigt med plats för fler. Jag tror att man gräver sin egen grav om det inte finns utrymme för BÅDE elitsatsning och lek- och hobbyverksamhet.