Hos mormor och morfar ville vi barn alltid rita, för då visste man att morfar alltid plockade fram ett nytt block ur garderoben. Morfar jobbade på kontor och hade både skrivmaskin och – som det verkade – obegränsat med block hemma.

Det var egentligen inget märkvärdigt med dessa block, men de var mina egna – man fick nämligen alltid ta med dem hem. Slug som man var visste man detta och passade därför alltid på att ”rita” när man var hemma hos dem.

Blocken saknade pärmar och bladen var olinjerade och gick att riva av. Som jag minns det fick man antingen ett ljusblått eller ljusgult block i A4-format, eller ett med mörkgröna blad, i A5-format.

Jag tror inte att jag ritade så mycket i de där blocken. Men jag skrev. Så småningom fylldes mina anteckningsblock av listor. (Det blev roligt att gå till bokhandel och köpa nya block med olika mönster på, som fylldes med nya anteckningar, listor med mera.)

Min första lista var nog önskelistan – en klassiker som förmodligen alla har provat på. Men jag tror det var med packlistorna som nörderiet drog igång på allvar. Jag och en kompis lånade skolbibliotekets tuschpennor och satte oss och skrev packlistor inför en tävling vi skulle på. Vi varierade färgerna i tur och ordning och gjorde rutor som man sedan kunde kryssa i när man hade packat ner varje sak. Packlistorna blev till slut tradition, en rolig grej och en uppladdning inför varje tävling.

Numera är packlistorna de mest frekvent återkommande, tillsammans med Att göra-listor och inköpslistor. Förutom att det är ganska roligt att skriva dem är det ett sätt att slippa vara nervös över att glömma något viktigt.

Inte för att jag någonsin har glömt ta med - eller göra - något viktigt, utan för att jag är rädd att jag ska göra det. Med listorna kan man slappna av, för får man bara med sig allt på listan är man safe.