Saken är den att jag är en julälskare. Nästan på gränsen till missbrukare. Hade det funnits ett politiskt parti vars viktigaste fråga var julfirandet hade jag varit deras mest hängivna medlem. Det enda jag enträget bett till Gud om är snö på julafton. För säkerhets skull har jag firat varje jul hos mormor där snö är lika garanterad som vikuppgång i december.

Hos mormor pyntas det ordentligt till jul med gardiner, dukar, lampöverdrag, och tomtar. Det finns ungefär fem tomtar per kvadratmeter under julen i mormors hus. Hemma hos mamma och pappa var tomtefrekvensen nästan lika hög.

Denna underbara pynttradition tog jag naturligtvis med mig när jag flyttade hemifrån. Något som min stackars sambo insåg till fullo när vår första jul tillsammans nalkades. Första året försökte han med glödande engagemang argumentera bort mina porslinstomtar och julgardiner. Jag låtsades helt enkelt inte förstå hans grötiga skånska och placerade ut tomtar, änglar och domherrar på sina givna platser. Under milda former av hot gick han dessutom med på att köpa en julgran. Antagligen för att slippa ha ett stort barrigt stöldgods inne i lägenheten.

Nästa år blev det samma argumentation om varför mina fina tomtar inte förtjänade att stå framme under december. Än en gång utnyttjade jag våra olika arv. Jag intog norrländsk tystlåten försvarsteknik och lät sambons dialekt förstöra alla möjligheter till kommunikation.

Hämnden kom oväntad och grym. Under en vindstädning i somras tvingade den skånska julhataren mig att rensa bland mina julsaker och skänka tre lådor till Myrorna. Jag trodde jag skulle spricka inombords när de små tomtarna kollade på mig med sorgsna porslinsögon medan jag packade ner dem i sina flyttlådor. Allt medan min sambo sken som en sol.

I år var jag därför beredd på att pyntkriget skulle ha trappats upp en aning. Med en nyvunnen seger i ryggen trodde jag att min hjärtevän skulle vara riktigt kaxig och med våld tvinga tillbaka mina tomtar ner i lådorna igen. Sjäv kände jag mig revanschsugen och laddad inför årets sammandrabbning.

Till min förvåning har hela pyntprocessen gått smärtfritt. Sambon har nedslaget suttit vid datorn och enbart suckat tungt när jag placerat ut linjalhöga porslinstomtar tio centimeter ifrån honom. När jag frågade vilken porslintomte-och-gris-figur som han ville ha stirrandes på sig från nattduksbordet gav han mig bara en sorgsen blick och ytterligare en suck. Han satte till och med upp adventsljusstakarna och julstjärnorna i fönstren utan att klaga. Jag har inte ens behövt hota om att skaffa gran på olaglig väg.

Kanske tycker han att vi har kompromissat i och med att jag gjort mig av med tre lådor julpynt. Den enda ändringen är dock att inget överblivet pynt ligger nedstoppad i lådor på vinden utan allt är istället utplacerat i lägenheten.

Jag tror dock att han insett hur viktig julen och jultraditioner är för mig och väljer således att spara krafterna till viktigare fighter i framtiden.