Det blir nästan alltid en julklapp åt mig själv – minst en. Jag tänker förstås aldrig att ”nu ska jag gå ut och köpa en julklapp åt mig själv”, men man hittar ju alltid en massa saker som man vill ha själv! Eller som jag brukar intala mig: som jag behöver.

Man går ut på stan för att leta lämpliga gåvor till familjen och vad kommer man hem med – jo en fin tröja, som skulle passa perfekt till de svarta byxorna, eller att par nya skor som man faktiskt behöver till nyårsmiddagen!

För att få mig själv att framstå som mindre girig, självupptagen och framför allt för att hitta en ursäkt för att lägga pengarna på ”fel” saker, kallar jag det helt enkelt en julklapp till mig själv. Det ger mig en perfekt anledning till att få köpa den där nya partytopen, kjolen eller inredningsdetaljen. Det känns helt enkelt lite bättre, för visst har man väl rätt att köpa en present till sig själv varje år?

Jag får väl erkänna att detta ursäktande – att jag behöver en ursäkt för att unna mig lite nya saker – inte är något specifikt för just julen. Året runt försöker jag hitta på anledningar, för det är ju så roligt med något nytt och fräscht.

Men varför alla dess ursäkter? Har jag inte rätt att köpa vad jag vill? Min teori är att ursäktandet härstammar från min fattiga studentperiod då man ständigt hade ångest om man köpte något som var dyrare än konserverad ravioli.

Trots att det har gått två och ett halvt år sedan jag slutade plugga så finns den där rösten i bakhuvudet: ”du borde inte ha köpt de där tröjorna”.

Men om man har snålat under sju års studier, är man då inte värd att få slösa lite mer när man äntligen fått ett jobb? Jag tycker nog det. Eller är det här ännu en ursäkt…?