Visserligen har jag lyckats med bedriften att äta mig riktigt mullig på julbord, godis och diverse dryck, men för första gången någonsin känner jag att jag inte behöver bry mig speciellt mycket.

Kanske kommer det med åldern – eller handlar det helt enkelt om ett utökat självförtroende? Jag vet inte, men det är en skön känsla att kunna säga till sig själv:
– Ja, ja. Lite fet har man väl blivit, men det är inte hela världen.

Dessutom har jag faktiskt njutit av matbordets alla frestelser.

Största anledningen till att jag inte bryr mig om kroppshyddan tror jag dock att jag kan tacka alla tjockis-tvprogram för.
Det går ju en himla massa sådana på de olika tv-kanalerna. Tjockisar hit och tjockisar dit.
Tjockis-tävlingar, tjockis-operationer och tjockis-varningar.
Det är så fullt med tjockisar att jag själv känner mig trådsmal, eller åtminstone riktigt ”medel.” En lagom tjock man i sina bästa år, som Karlsson på taket skulle ha sagt.

Jag tror att tanken med fett-tv:n är att man ska avskräckas. ”Se upp så du inte dör en för tidig död genom att äta dig så här fet”, vill producenterna att man ska tänka då man får se en 200-kilosbjässe som ligger orörlig på en brits.
Men för mig är effekten den motsatta:
”Så där tjock kommer jag i alla fall inte att bli, lika bra jag proppar i mig ett wienerbröd!”

Det enda samvetskvalet gäller väl tanken på fattigt folk som inte har råd med mat för dagen – inget litet problem när man tänker efter.
Men eftersom folk inte verkar vilja se program där svältfödda i avlägsna länder dör av hunger, slipper jag påminnas i allt för stor utsträckning. Det var tämligen länge sedan jag såg några bilder från afrikanska flyktingläger med småbarn omgärdade av flugor.

Tänk vad skönt egentligen. Eller…