Inte för att det är fel att vara duktig, utan för att det under 2000-talet har koketterats kring uttrycket och gått inflation i begreppet. Gemene kvinna – och många män – verkar se sig själv som betydligt duktigare än genomsnittet.
Samtidigt som det står var och en fritt att ha den självbilden, även om det är matematiskt omöjligt att den stämmer på alla, har jag aningen elakt tänkt att det är som att vara en lady: If you have to tell people you are, you aren't.
Den som verkligen är duktig behöver inte ägna sig åt att prata, utan levererar strålande resultat och låter prestationerna tala för sig själva. Ungefär som att Carolina Klüft inte sa hur många poäng hon skulle få, utan intog arenan och slog rekord så att det visslade om det.
Invändningen låter kanske småaktig, men efter att ha läst riksdagsledamot Birgitta Ohlssons (L) nya bok ”Duktiga flickors revansch” undrar jag vilka och hur många som ska ha de förmåner som honmenar att duktiga flickor förtjänar. Bara de med toppbetyg och ovanligt hög IQ, alla som läser sina läxor och gör det de ska eller samtliga som anser sig vara duktiga flickor?
Om det är de senare kommer utbudet kraftigt att överstiga arbetsgivarnas efterfrågan och betalningsvilja. Antalet spikraka karriärer räcker helt enkelt inte till alla som eftersträvar dem. Särskilt inte om de ska omfatta ”duktiga flickor” (och pojkar) som, visserligen punktligt och pålitligt, presterar helt normalt.
Med det sagt är ”Duktiga flickors revansch” en briljant feministisk pamflett och en liberal hyllning till meritokratin. Boken är som bäst när fokus ligger på flit och ansträngning och inte på prestationerna i sig, vilket gör att den senaste tidens kritik om att honär inriktad på medelklassen och klassresenärer bör tas med en nypa salt.
För lika sant som att alla inte kan ta OS-guld eller bli ministrar, är att de flesta kan bli bättre genom hårt jobb. Just därför kan vikten av att ge alla bästa möjliga utbildning – ingen ska placeras som kuddflicka mellan stökiga klasskompisar – inte överskattas.
Läst med de glasögonen handlar boken snarare om att alla ska ha möjlighet att forma sitt eget liv, och om att ingen ska hållas tillbaka på grund av förlegade normer, än om de, säg tio procent av befolkningen, som når toppositioner.
Och som Birgitta Ohlsson påpekar är goda betyg oftast den mest realistiska biljetten till ett annat liv. Den som inte är världstopp i något kan genom målmedvetet pluggande ta en akademisk examen, få ett hyggligt jobb och därmed öka chansen för en någorlunda bekväm tillvaro rent ekonomiskt.
Därför borde det vara självklart att elever som får stipendier för sina teoretiska kunskaper uppmärksammas på samma sätt som medelmåttiga idrottare (distriktsmästare i simning, hurra!). Inte minst eftersom det, som jag skrivit tidigare, är medelmåttorna med bra betyg och skapliga jobb, exempelvis som jurist, polis och ingenjör, som bygger landet. I alla fall i betydligt större utsträckning än medelmåttiga musiker och simmare.
Det är så jag väljer att läsa in kärnbudskapet i ”Duktiga flickors revansch”. Alla kan inte vinna. Men alla kan nå längre.