Blogg - publik

Blogginlägg

1. Fucka dig hårt Sverige!
   Eller: Vi som vägrar vara näst coolast!
   
   Disclaimer: detta är en text som aldrig hade behövt skrivas om vi inte som nation hade låtit ytliga clowner som Tom Hjelte härja fritt under 90-talet. Ville bara få det sagt. Nu kan vi börja.
   
   
   [Kapitel 1]
   Om Färgblindhet och Analfabetism
   
   Sverige är en stor musiknation, det har vi lärt oss. Sveriges musikmaskin är en större exportvara än Volvo och IKEA, det har vi också lärt oss. Det Svenska Musikundret. Jojo. Det som får journalister världen över att fråga mig i intervjuer, gång på gång, år efter år, vad det är som gör att svenska artister och band är så musikaliskt bra och är så välrepresenterade ute i världen. I många år svarade jag alltid "De fria kommunala musikskolorna" med stor passion. Och det gjorde jag helt rätt i, men med åren har jag gradvis insett att det finns ytterligare en viktig faktor. Den svenska ignoransen. Oj, det lät ju inte alls lika fint, tänker du kanske nu, och vill måhända ha en förklaring. Nåväl, I aim to please, men det blir en svår (och lång) balansgång mellan gnäll, humor och analys, så säg inte att jag inte varnade dig…
   
   Det hela börjar en solig dag i Sverige (varför inte idag?) med att vi kan konstatera att vi här hemma lider av en relativt hipp och okunnig musikpress. Få musikskribenter har idag varken den tid eller den kunskap som krävs för att sätta sig in i och förstå musik som språk och väsen. De är liksom färgblinda konstkritiker. Analfabeta språkprofessorer. Och jag har inget emot färgblindhet och analfabetism - några av mina bästa vänner (som det ju brukar heta) är musikaliskt färgblinda analfabeter. Men så jobbar de ju heller inte som musikkritiker på Expressen, och det är väl en bra avvägning av dem skulle jag vilja påstå. Bra jobbat, liksom. Andra har inte riktigt utövat samma mått av självkritik, utan blivit just tyckare och tänkare på de större kvällstidningarna, utan att kanske ha helt torrt på fötterna. Och innerst inne tror jag att de vet om detta och blir väldigt måna om att "tycka rätt." Alla har vi väl märkt att när det kommer något nytt så sneglar alla medier på varandra och undrar vad de ska tycka. När de väl bestämt sig slåss de sedan om att använda starkast ordalag och skriva flest spaltmeter. Även detta är helt förståeligt - som svenskar vill vi gärna hålla på det vinnande laget. Man vill ju inte riskera att uppfattas som förlegad eller mossig eller, värst av allt, så okunnig som man faktiskt understundom är.
   
   Ute bland den allmänna massan råder stor förvirring. Vadå, är de här artisterna verkligen SÅ jäkla bra? Jag fattar inte riktigt storheten, men alla verkar ju plötsligt vara otroligt eniga - det är rent av nästan så att tidningarna skriver exakt samma saker faktiskt. Skumt… Kan det vara så illa att de fattar något som jag missar? Kan det vara så att kejsaren HAR väldigt vackra kläder när allt kommer omkring? Tyckte jag mig inte ana en väldigt snygg sko alldeles nyss? Jo, jag tycker mig bestämt se en sko! Ok, jag går väl all-in på den här nya grejen.
   Det svenska vinnardrevet skapar ytterligare en fallgrop - en kraftigt decimerad tro på lärdom och kunnande. För att okunnigheten ska kunna hålla sig på topp måste helt enkelt kunnighetens kurs kraftigt devalveras. Alltså: om puckot i klassen ska kunna vara kung så måste plugghästarna mobbas. De färgblinda konstkritikerna börjar således plötsligt håna konstutövarna för deras färganvändande. Onödigt tjafs, gnäller de. Analfabeterna hävdar å sin sida bestämt att ordet "skymning" VISST kan stavas "jhwuooK6", om man bara VILL. Andra tycker rentav att det ordet bör avskaffas helt och hållet, till förmån för det mer tydliga "natt" (vilket givetvis även kan stavas "vrr").
   
   Jag gick estetisk linje för en massa år sedan, och det var en kille i klassen som bara målade med svart, vitt och diverse gråskalor. Alla andra färger var fula, rent av onödiga, vilket han också såg till att upplysa oss andra om med jämna mellanrum. Mot slutet av året började han plötsligt använda orange. Han hade insett att orange var en jättefin färg och tyckte högt att alla borde använda den - tillsammans med svart och vitt. Jag tänkte för mig själv att vem vet, en dag kanske han lär sig uppskatta alla färgerna?
   Problemet är ju att har man aldrig lärt sig vokabulärer förstår man inte alla orden, nyanserna. De går en över huvudet. Det räcker inte med att vara en tyckare, du måste även vara en kunnare. Men är man tillräckligt självsäker och högljudd är det lätt att få folk att tro att man vet vad man hojtar om, så är det. Speciellt i ett land som Sverige. Vadå, vad menar han med det? "Speciellt i ett land som..." (läses gärna med björnen Baloos röst). Jo, så här är det grabben, lyssna på farsan nu…
   
   
   [Kapitel 2]
   Vad är det för vits med att vara näst coolast?
   
   Låt oss gå tillbaka i tiden.
   Jag hade förmånen att växa upp i ett småtråkigt och ohippt land. Vi gjorde de säkraste bilarna i världen och vi sa nej till hasch. Vår statsminister hade stor näsa, jättehög IQ och blev frekvent osams med jätten USA. Vi hade fri vård och en omhändertagande statsapparat som ännu inte blödde ymnigt från sönderprivatisering. Vi hade rena vägrenar och trängde oss inte i köer. Vi var unika och trodde på kvalitet och innehåll. Vi var fega. Vi var lite lagom tysta och stolta. Vi var underbart men omedvetet vackra och originella.
   
   Gud vad jag saknar det landet!
   
   Någon gång på 90-talet skulle svenskarna istället bli hippa och individualistiska. Vi led av lillebrorskomplex och importerade trendpaketet Speciell® från USA och blev jättecoola. Ironiska och cyniska. Världsvana. Vi gick som land från att vara den där stillsamma kufen på skolgården som hade något speciellt över sig, till att bli den där dryga killen som försöker vara precis som den tuffaste killen på skolan. Så vi är typ alltid näst tuffast - vi har rätt kläder och frisyr utan att det känns helt äkta och alltid en månad för sent. Näst coolast.
   
   Idag lever vi i ett lite skräpigare, nonchalantare Sverige, där vi tycker det är ok att tränga sig i köer och parkera på handikapprutan, om man bara har tillräckligt bråttom. Media är trendorienterat och lika smalt och selektivt som i USA ("Nej, nu i vår är det bara pastellrosa som gäller, sorry"). Tyvärr är vi en väldigt liten nation (vi tycks ofta vilja glömma det) som faktiskt inte kan unna oss en sådan avsmalning, för vi har inga stora folkmarginaler som kan samlas runt de mindre konstarterna och hålla dem vid liv. Det som inte spelas på Mix Megapol spelas i stort sett inte alls. Sverige har blivit strömlinjeformat, polerat och karaktärslöst, som en dyr plastyacht i Stockholms skärgård. Vi är fortfarande fega. Vi är inte klädsamt tysta längre.
   
   Men man får inte glömma att vi fortfarande är produkter av det tråkiga Sverige där alla var lite lagom tysta. Så när folk idag är högljudda tror vi instinktivt att de har något viktigt att säga. Vår nya, högljudda ego-gen har inte riktigt vaknat ännu och förstått att den helt oväntat blivit rumsren, så vi står lite lätt förvånade (i förra månadens coolaste outfit) och försöker se ut som att vi är helt med, helt på banan. Lite frånåkta av de som först lärde sig att anamma den nya nationella profilen. Näst coolast.
   
   Vi som växte upp i originella tråksverige under sent 70-tal och tidigt 80-tal fick vara med om något alldeles unikt. En stor del av Sveriges dåtida musikaliska elit skrev riktig musik för barn. Musik som var fullt utvecklad, komplex och intressant, men skriven för barn. Den musikskatt som de lämnade efter sig är något av det bästa och mest minnesvärda vi har, än idag. Ta bara taktarterna i Georg Riedels signaturer till Alfons Åberg, för att inte tala om Electric Banana Band med Janne Schaffer och en handfull av Sveriges mest erkända studiomusiker. Nationalteatern. James Hollingworth. Tillsammans fick de en hel nation att nynna med i några av de mest komplexa melodier och taktstrukturer som det här landet har sett. Man förenklade inte i onödan för 70-talets barn, man antog inte att de var för dumma, och man ansåg att de var värda riktig musik. Sedan kom Bananer i Pyamas, Robyn och Erik Saade. Under min livstid har vi gått från att göra vuxenmusik för barn till att göra barnmusik för vuxna.
   
   
   [Kapitel 3]
   Dunte går Bärsärk
   
   Det är nästan tragiskt att inse hur det svenska 70-talet var en sådan perfekt grogrund för att skapa fantastiska musiker, med otroligt kvalitativ och utmanande barnmusik och en fri musikskola som aktivt sökte upp och försökte fånga barnens intresse. För problemet var att det inte fanns någon på andra sidan och fångade upp resultatet av detta musikaliska växthus. Istället möttes hungriga och originella musiker av en massiv okunnighetstrend i brittpopens kölvatten och blev ignorerade av svensk media (som då kretsade kring ytliga clowner som Tom Hjelte som just höll på som bäst med att packa upp trendpaketet Speciell© i de näst coolaste kläderna), och majoriteten av dem gav till slut upp sina visioner och sitter idag och hamrar ut dussinmusik i små, storstadsbaserade produktionsgrupper. Det är som att se tusentals gourmetkockar stå och fritera strips på McDonalds. Grattis Sverige.
   
   Vi blir itutade att det i Sverige finns en Jante-lag. "Jag ska väl inte" eller "Jag ska inte tro att jag är något"... Men vakna! Den har inte funnits här på väldigt länge (men den är varmt välkommen tillbaka - allt är förlåtet). Istället har vi sett intåget av Dunte för varje år som gått. "DU ska inte tro att du är något" säger han till andra, utan självinsikt. Du förstår, den näst coolaste svensken vill gärna sparka nedåt, vill gärna kravla sig uppåt till varje pris. Och igen är det helt förståeligt och inget konstigt alls - det ligger i hela konceptets natur när man försöker bli något man inte är. Man kämpar med näbbar och klor för att tillhöra något annat, något lite bättre. Man vill ju helst på sikt bli coolast. Så vi matar Dunte dagligen, med sockervadd och lakritsremmar.
   
   Dunte har blivit ett monster. Duntes blodsockernivå åker hiss och Dunte skriker efter mera.
   Men va' faan… Titta, Dunte går bärsärk på våra egna hårt kämpande band och artister! Och ingen finns kvar som kan sätta honom på plats och tala lugnt med honom till sockerchocken lagt sig, för alla ansvariga är färgblinda och analfabeta och håller bara med, nickar världsvant för att inte avslöja sig som de osäkra tyckare de innerst inne anar att de kanske ändå är. De skriver en till cool rubrik om Moneybrother, Idol-[infoga valfritt namn] eller Håkan Hellström istället, för hallå, det gäller ju att vara med där det händer!
   
   Men, häpp, denna ignorans fyller också en viktig funktion för den svenska musikexporten, vid sidan av de kommunala musikskolorna (ha, precis när du trodde jag hade tappat tråden)! För när Dunte härjar runt i ett mediasverige kraftigt handikappat av Tom Hjeltes lärjungar, så flyr nämligen svenska band och artister halvkvävda till resten av världen, där kunnande och innehåll kanske fortfarande funkar och där mediaflödet hålls lite luftigare och flexiblare. Därute tas de emot, våra exilmusiker.
   Därute finns vi.
   Vi som vägrar vara näst coolast.
   
   
   Våta pussar,
   Daniel
   
   
   Sensmoralen i denna berättelse är denna: sluta klaga på likriktningen i musiksverige och inse att det är det här vi ville ha. Det är det här musikaliska klimatet vi har kämpat för som nation sedan 90-talet. Det här är det musiksverige vi har skapat tillsammans. Fucka oss alla. Fucka oss hårt!
   
   
   • • Daniel Gildenlöw
     • 6 apr 2011 15:50
     • Taggar: gnäll humor musik politik
     • Permalänk
   • • Kommentarer (8)
     • Dela artikeln

       Stäng

       Facebook /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Facebook&a= Twitter /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Twitter&a= Myblock /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Myblock&a= Myspace /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Myspace&a= Bloggy /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Bloggy&a= Del.icio.us /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Del.icio.us&a= /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=+&a=

2. Modernt Modig Och Nästan Lite Insatt
   eller: Det finns alltid någon därute som vill kränga radioaktiv tandkräm
   
   

   "Kärnkraften är helt otroligt säker! I teorin. Vi måste bara lära verkligheten att skärpa sig och bli lite mer som i teorin!"

   
   De senaste femton åren har vi tydligen bestämt oss för att det är ok med kärnkraft. Att våga säga att man är för kärnkraft betyder att man är modernt modig och nästan lite insatt. Smart och logisk, lämnat stickade västen och pippiflätorna hemma liksom. Förnuftig. Precis så modernt modigt och nästan lite insatt som det var att ifrågasätta förekomsten av ozonhålet för något årtionde sedan.
   
   1920-talet var också modernt modigt och nästan lite insatt. Då fick man sina fötter röntgade i skoaffärer - helt ofarligt. Den skenande fotcancern lade facit på bordet i den frågan, vilket måste ha varit glädjande för alla kunder/patienter som hade fått en ofrivillig bonusmetastas med sina högklackade 39:or. Världen lärde sig givetvis av detta lilla missöde, så det var säkerligen med större eftertanke man lanserade radioaktiv tandkräm något senare? Men nähä, det blev visst inte heller speciellt lyckat… Attans! Tänk att det inte spelar någon roll hur modernt modig och nästan insatt man är, sakers beskaffenhet (aka Verkligheten) hinner liksom alltid ifatt en. Tobaksindustrin imponerade rent atletiskt och sprang på i nästan ett halvt århundrade och viftade i panik undan alla argument och undersökningar, innan de till slut gav upp och medgav att det nog faktiskt var ganska farligt. Rent av dödligt, om man nu ska vara petig.
   
   Om du åker till ett kärnkraftverk så kommer du att mötas av en betryggande miljö. Har du en geiger-mätare med dig kommer den inte börja ticka allt galnare ju närmare du kommer. Kärnkraftsverket är mer som en laddad pistol som ligger och softar på ett nattduksbord. Den är rent mätbart fullkomligt ofarlig i sin nuvarande position och aktivitet. Och DET är ju bra! Men all kärnkraft har ett förflutet och en framtid. Det förflutna representeras av uranbrytning, i många fall på ursprungsbefolkningars mark i bl.a. Kanada. Det är allt annat än en ren process. Sedan har vi framtiden i form av avfallshantering. Nu är ju avfallet radioaktivt, så det behöver sopas under mattan i några tiotusentals år. Vi tar det igen - några tiotusentals år. För den som är bevandrad i historia behöver jag inte berätta att ganska mycket kan hända på den tidsrymden - faktiskt så mycket att det är ganska osannolikt att de som lever då kommer att ha koll på var dessa depåer är någonstans, om inte något oväntat och dumt naturfenomen redan vaskat fram dem, till våra efterlevandes förvåning och frustration.
   
   Men om vi fullkomligt bortser från uranbrytning och avfall då? Då kvarstår tyvärr fortfarande Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima. Det är mycket prat om "ofarliga nivåer" och "ofarliga mängder" i dessa dagar, och det är ju ganska märkligt, med tanke på att radioaktivitet främst orsakar stokastiska skador. För den som inte vet vad det betyder, så kan vi likna det vid ett lotteri. Eller rysk roulette. Mindre strålning resulterar i att det blir fler blindskott i revolvern, men du får aldrig riktigt bort den farliga kulan. Minsta dos strålning utgör alltså en risk; helt ofarligt existerar inte. Superdrygt, jag vet! Och inte försvinner radioaktiviteten heller, precis som ordet halveringstid antyder (alla som någon gång försökt dela ett papper på mitten tills det försvinner inser detta omedelbums, men även vi andra kan förstå det i teorin). Kort sagt; dina odds blir bättre ju lägre strålningen är. Fler och fler blindskott.
   
   Hur bra odds kan vi få? Ja, rent teoretiskt kan tyvärr en enda radioaktiv molekyl orsaka cancer, om du har riktig otur. Nu menar jag otrolig otur. Som att bli träffad av blixten, eller vinna miljarder på lotteri. Sådant som aldrig händer just dig eller mig! Men det händer. Alla som någon gång spelat på Lotto eller Triss borde följaktligen vara motståndare till kärnkraft - de har ju bevisligen redan insett att just den där "någon" faktiskt kan vara just jag, just idag.
   
   En radioaktiv molekyl kan alltså potentiellt döda dig (håll dig hårt fast vid de skyhöga oddsen nu), och skulle du mot förmodan gå och trilla av pinn så inträffar något märkligt: molekylen är fortfarande radioaktiv - den överlever dig. Med några tiotusen år. Detta kan ju kännas oturligt på alla sätt, men vi måste lära oss att se potentialen i det hela! Visst, din syssling kanske dog i cancer, men samma radioaktiva partikel som orsakade hans cancer kanske även dödar en hemsk diktator år 4532 (i vad som idag kallas Portugal men då kommer att heta Pepsodentia - se tidigare blogg om namn), och en fladdermus år 7108 som annars skulle ha orsakat en epidemi av någon sjukdom som inte finns ännu. Och DET är ju bra!
   
   För tretton år sedan läste jag att det ständigt cirkulerar ca två ton radioaktivitet i atmosfären. Människoskapad. Sådant man kan kosta på sig som skapelsens krona får man anta. Jag kommer ihåg att jag undrade hur mycket en molekyl väger. Det finns säkert någon som har räknat på det, men vi behöver inte veta exakt för att känna att ekvationen ger en ganska olustig känsla i magen. Jag skrev faktiskt en essä och en skiva om det 1998, men det var när kärnkraften var som coolast för de modernt modiga och nästan lite insatta. Jag skulle ha skrivit den på 70-talet, eller kanske idag…
   
   Idag ja, hur många fler ton radioaktiva partiklar cirkulerar i atmosfären idag? Jag vet inte - ingen pratar om det. Problemen har faktiskt aldrig varit att det saknats fakta, bara att de aldrig lyckats passera investerare, trender och säljpotentialer. Det finns alltid någon därute som vill kränga radioaktiv tandkräm, liksom. Att förhindra försäljning av radioaktiv tandkräm, däremot, är inte speciellt lukrativt. Därför har vi som populärt kallas den "stora massan" aldrig varit tillräckligt insatta. Om det sägs gång på gång att radioaktiv tandkräm är bra och ofarlig, så står vi där på Ica med en i kundkorgen en vacker dag (kanske visar vi upp den för vår bakåtsträvare till granne, som fortfarande hankar sig fram på trist Stomatol).
   
   Det har sagt gång på gång att kärnkraften är så säker att det statistiskt sett  möjligen skulle inträffa en olycka på några tusen år. Först och främst finner jag redan det oacceptabelt dåliga odds, men ok, när det nu har inträffat inte mindre än tre allvarliga olyckor och oräkneliga incidenter på typ trettio år så måste vi ju ändå nu vara helt otroligt säkra de närmaste tiotusen åren, rent statistiskt? Och DET är ju bra. Så det vore ju dumt att ge upp kärnkraften nu, när vi har avklarat så många olyckor redan. Det är lite som att släppa in tre osannolika baklängesmål den första halvminuten i en fotbollsmatch liksom - det måste väl vara ett bergsäkert tecken på att man kommer att vinna, visst? Jag menar, nu kan det ju bara gå bättre, eller hur?
   
   För jo, kärnkraften är helt otroligt säker! I teorin. Vi måste bara lära verkligheten att skärpa sig och bli lite mer som i teorin! Faktum är att jag inte tycker att kärnkraften bara är skit. Man kan säga så här, kärnkraften är väldigt bra. Den är tyvärr bara ännu mera dålig. Trots detta har jag faktiskt bara tre krav för att ställa mig positiv till ett fortsatt användande av kärnkraft:
   1. Att Harrisburg aldrig hade hänt.
   2. Att Tjernobyl aldrig hade hänt.
   3. Att Fukushima aldrig hade hänt.
   När dessa tre krav har mötts kan vi sätta oss ned och diskutera.
   
   Slutligen, om du tycker kärnkraft är vetenskapligt svårbegriplig så kom då ihåg att den i grunden ändå bygger på världens enklaste princip: att slå på en sak med en annan så det säger pang.   :)
   
   Puss,
   Daniel
   
   
   • • Daniel Gildenlöw
     • 22 mar 2011 16:43
     • Taggar: debatt fukushima harrisburg humor kärnkraft politik radioaktivitet tjernobyl
     • Permalänk
   • • Kommentarer (6)
     • Dela artikeln

       Stäng

       Facebook /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Facebook&a= Twitter /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Twitter&a= Myblock /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Myblock&a= Myspace /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Myspace&a= Bloggy /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Bloggy&a= Del.icio.us /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Del.icio.us&a= /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=+&a=

3. Vår trädgård har tappat formen...
   Vår trädgård har tappat formen. Ingen vet längre med säkerhet var gruset slutar och gräset tar vid. Vår trädgård har dessutom tappat färgen och blivit helt vit. Alldeles väldigt vit. Så vit att man endast med stor möda kan minnas att den någonsin varit ovit.
   
   Men vår trädgård har på det mildaste sätt även blivit vild. Spännande. Den har höga berg och djupa dalar, som flyttar sig när det blåser och som busar med oss när vi ska parkera Skodan. Och Volvon har den visst helt ätit upp.
   
   I vår nya, färg- och formlösa trädgård kan man kasta en treårig son högt, högt upp i luften och se honom försvinna när han landar. Ur ett vitt hål i snön hörs ett bubblande skratt. Då lever jag.
   
   Vår trädgård har tappat formen och blivit alldeles underbar.
   
   Kram,
   Daniel
   
   • • Daniel Gildenlöw
     • 4 mar 2011 08:00
     • Taggar: barn kärlek poesi snö sverige vinter
     • Permalänk
   • • Kommentarer (2)
     • Dela artikeln

       Stäng

       Facebook /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Facebook&a= Twitter /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Twitter&a= Myblock /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Myblock&a= Myspace /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Myspace&a= Bloggy /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Bloggy&a= Del.icio.us /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Del.icio.us&a= /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=+&a=

4. Exponentiell Matematik vs Tolvtonsskalan
   I ena hörnet, i blå byxor: Exponentiell matematik.
   I andra hörnet, i röda byxor: Tolvtonsskalans påstådda begränsningar.
   Are you ready to ruuuuuuumble?
   
   Jag blir så trött! Varje gång det är Melodifestivalen på TV (ja, jag är old school vad gäller versaler där) så är det någon dumsmart tyckare eller hemmadebattör i kvällspressen som klämmer till med den gamla klassikern "Det finns bara tolv toner och vi har använt alla kombinationer som går att använda!" Dessa kortsynta personer har nog inte funderat mycket över exponentiell matematik, eller ägnat ens en minut åt att faktiskt räkna på saken. Så låt oss nu göra just precis det.
   
   Och låt oss föralldel vara riktigt hårda mot oss själva här, för att vara på den säkra sidan. Det finns ju ändå en uppsjö olika ljudlandskap och instrument, otaliga taktarter och tempon, obegränsade möjligheter att använda pauser och rytmer i melodierna. Och framförallt finns det obegränsade möjligheter att göra melodier som sträcker sig över mer än tolv toner i följd. Men nu ska vi ignorera det och tänka oss att det bara finns en enda taktart, ett instrument, en rytm och tolv ensamma toner. Vi som gick på matematiklektionerna räknar således: 12 x 12 x 12 x 12 x 12 x 12 x 12 x 12 x 12 x 12 x 12 x 12. Hämta en miniräknare med stor display: resultatet blir imponerande 8.916.100.448.256. För att sätta detta tal i ett begripligt sammanhang så sätter vi helt sonika en stackars ensam gitarrist på att spela igenom inte mindre än mastiga 1.000 kombinationer per dag. Hur många dagar tar det honom då att spela igenom alla tillgängliga kombinationer? Jo, inte mindre än 24.427.672. År.
   
   Jag förtydligar; drygt tjugofyra miljoner år. Med bara de tolv tonerna i olika följder. Med andra ord, även om vi ponerar att vi musiker skulle lyckas klämma fram 10.000 nya låtar PER DAG, även under dessa otroligt begränsade ramar, så tar det oss TVÅ-OCH-EN-HALV MILJON ÅR att få fram alla kombinationer. Om vi tänker oss att vi använder tolvtonsskalan för en liten melodi på ödmjuka tjugofyra toner i följd kan vi plötsligt göra obegripliga hundra miljoner låtar om dagen i hela 2.177.995.813.791.529 år. Nej, jag vet inte heller hur man ska uttala det talet, men det är ungefär 150.000 gånger mer än universums nuvarande ålder, som en fingervisning. Om vi till det lägger alla möjliga ackompanjemang, kombinationer av melodier, taktarter, ljud, tempon, rytmer och pauseringar så blir kombinationsmöjligheterna totalt obegränsade. Bokstavligt talat oändliga!
   
   "…and 10! Exponential Mathematics for the win, ladies and gentlemen!"
   
   Så, kan vi inte snälla ta död på det där löjliga argumentet en gång för alla? Inse: att bidragen i Melodifestivalen låter förfärande lika år efter år beror på helt andra orsaker.
   
   
   
   
   • • Daniel Gildenlöw
     • 3 mar 2011 17:35
     • Taggar: humor matematik melodifestivalen musik
     • Permalänk
   • • Kommentarer (4)
     • Dela artikeln

       Stäng

       Facebook /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Facebook&a= Twitter /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Twitter&a= Myblock /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Myblock&a= Myspace /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Myspace&a= Bloggy /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Bloggy&a= Del.icio.us /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Del.icio.us&a= /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=+&a=

5. Ditt Namn - Din Hamn
   Man ser det överallt idag - saker som byter namn, bara sådär.
   
   När jag var åtta bytte jag namn. Jag gjorde det alldeles själv och så seriöst och fullt ut som en åttaåring någonsin kan mäkta med. Jag var stoisk och uthållig som få. Jag hade tröttnat på Daniel, kände mig inte som en Daniel. Daniel hade tjänat ut och följaktligen var det helt logiskt att byta. Jag bytte till Christian. Med Ch. Under en lång tid i andra klass vägrade jag att lystra till något annat namn än Christian. Jag refererade till mig själv som Christian och skrev Christian både på min namnskylt på skolbänken och den på dörren till klassrummet. Jag hade nyskapat mig själv. Jag hade bytt hamn. Jag var en Christian.
   
   Hela projektet rann ut i sanden. Vårt samhälle är inte skapt på ett sätt som gör det möjligt för åttaåringar att bara byta namn sådär när de känner för det. Det tas liksom inte riktigt på allvar. Så gör man inte, det går bara inte för sig. Ok, jag känner själv människor som har bytt namn (på det juridiskt mer accepterade sättet), men det blir faktiskt aldrig riktigt bra - de är liksom fortfarande vad de var, på något sätt. En Conny blir inte en Samuel hursomhelst. Innehållet i chipspåsen är detsamma även med den nya designen. Man kan inte bara byta ett invant namn på något, bara sådär.
   
                            Eller?
   
   Det är vår 2010, och jag blir skjutsad in mot Chicago av vänner som bor där. Solen skiner och reflekteras i den monumentala och anrika skrapan Sears Tower, länge världens högsta byggnad innan den blev omkörd på 90-talet. Men Sears Tower finns inte längre. Nya finansiärer har köpt upp namnrätten får jag höra. Men vaf… Sears Tower är ju för tusan Sears Tower - man kan inte bara byta namn på en historisk byggnad! Jo, om man har pengar kan man döpa om det till historielösa Willis Tower. Willis. En gång till: Willis. Känner ni också hur magin bara rann av precis där? Noll tradition, noll anrikt monument. Och man måste ju följaktligen fråga sig, har Willis Tower någonsin varit den högsta byggnaden i världen? Nej, det var faktiskt Sears Tower. Byggnaden står fortfarande där, men är ju nu Willis Tower. Och något har gått förlorat.
   
   
   [Sears Tower, färdigställt 1974 på initiativ av Sears, Roebuck & Co. Världens högsta byggnad i 25 år. Willis Group Holdings flyttade in och bytte namn på byggnaden sommaren 2009.]
   
   Januari 2011. Jag är i Indien och spelar och försöker vänja mig vid tanken på att Bombay inte finns längre. Det heter Mumbai. Det är alltid intressant att uppleva att man kan veta något intellektuellt och ändå förvånas av den rent känslomässiga aspekten när man väl möter det fysiskt. Jag spelar i Chennai men möts dagligen av små fragment av ett tidigare Madras. För mig är både Bombay och Madras så starka ikoner för Indien att jag inte kan låt bli att sakna dem - känna en ordlös förlust i bröstet, trots att det inte kanske borde röra eller bekomma mig; blott en gäst i landet. Indien, jag förstår. Att byta namn kan släppa in en frisk bris av möjligheter. Det blir en symbol för självständighet, frihet och rebellism. Men vad tusan, vill jag nästan säga (fast det gör jag inte); om ni vill skaka av er den brittiska imperialismen, kan ni inte bara byta strömuttag eller ändra till högertrafik?
   
   För ett namn är mer än bara socialpolitiska konnotationer, det är även myt och magi, ordets makt att fånga något större och kraftfullare än objektet. När man klipper av det politiska bandet förlorar även staden något större och mer svårdefinierbart. Vad jag försöker säga är att ett namn är något starkt och… jag drar mig för att säga "heligt" men ni förstår vad jag menar, visst? Vid synen av Willis Tower förstod jag till fullo hur ett namn knådar in någon form av subtil magi i sitt objekt genom åren, tills det blir en representation för något större och så mycket mer komplext än bara bokstäverna och namnet. Något som har med historisk tyngd att göra. Hammersmith Odeon kommer aldrig att få samma klang och pondus nu när det heter Apollo. När jag säger att jag spelat där lägger jag alltid skyndsamt till "…alltså, Hammersmith Odeon som det hette förut" och det är väl så det blir i förlängningen; en liten extra förklarande bisats för att återfästa det nya i sina gamla rötter.  "…alltså, det som hette Sears Tower förut."
   
   Namn, speciellt historiska sådana, borde fridlysas - tillhöra den där snabbt försvinnande kategorin samhällsfenomen som undantas från marknadskrafternas allt längre fingrar. "Ja, vi vet att du har massor av pengar, men det här kan du faktiskt inte köpa, det bara är så." Annars riskerar de att förstöras, förlöjligas. Det är som när 3 parafraserar den grafiska profilen för Nej Till Kärnkraft i sin reklam. De tömmer den på kraft och innehåll - klipper Samsons hår för att tjäna några kronor extra. Och vi tillåter dem. Och saker förlorar sin tyngd. Förstå hur det hade låtit på nyheterna om de två planen hade flugit in i Hubba Bubba Center istället. Dammet nådde ända ut till Frihetsgudinnan (köptes upp av en tampongtillverkare, som ansåg ett namnbyte onödigt trots allt, men jobbar på sätt att snyggt och subtilt arbeta in frasen "i en liten ask"). Vad skulle hända om ekonomiska intressenter köpte in sig i Wembley Stadium, Stonehenge, Partenon eller Colosseum? Eller rent av Kinesiska Muren (för någon med en plånbok som syns från rymden)?
   
   Eller här hemma, vad är det mest ikoniska vi har i Sverige? Låt säga Globen. Men vilken idiot skulle någonsin få för sig att byta namn på Globen? Hoppsan - har hänt. Facit: Ericsson Globe - hur lamt blev inte det? Hur kantstött blev inte plötsligt det ikoniska av det lilla tillägget? Och det är väl inte precis så att Ericsson har vunnit en massa popularitet på köpet. Varför välkomnar vi den här trenden och låter precis allt bli reklamplatser? Den som har kosing får bestämma namnet, och det blir ju sällan subtilt, det har vi märkt. Investerarna sätter gärna oblygt sina egna namn på de historiska byggena. När kommer företagen som "presenterar" tv-innehållet kräva samma sak? "Kvällens film heter Volkswagen Passat …alltså, (förklarande bisats coming up) den som hette Casablanca förut." Visst, sponsorerna har säkert mycken god vilja i sina investeringar, men faktum kvarstår - i dagens värld, är det inte märkligt svårt att dra en tydlig linje mellan storsint välvilja och ren och skär egoism?
   
   [Original och parafras.]
   
   Jaja, men om vi nu helhjärtat ändå bestämmer oss för att anamma det här nya tänket, kan vi inte i alla fall göra det med glimten i ögat? Kan inte Synsam köpa ut Ericsson ur Globen och byta namn på den till Ögongloben? Vattenfall kan ju gå in i Kaknästornet och kalla det Tower of Power. Cloetta kan prata med Växjö om ett eventuellt byte till Kexjö (fast det är klart, då kan man ju räkna med en ständig konflikt med göteborgare angående uttalet). Och Eskilstuna skulle äntligen kunna få ett snyggare namn så man slapp skämmas när folk frågar var man bor. Vi kan ha en omröstning i lokaltidningarna, som vi gör när något djur på Parken Zoo får nya ungar, det är ju alltid gulligt och uppskattat! Men vi bör förstås gemensamt först satsa på de städer och orter som verkligen behöver omedelbar undsättning: Örkelljunga, Flen, Burträsk och Säffle.
   
   Och sedan då? Hela Sverige? Vi har ju redan nått vägs ände med "[Företagsnamn] of Sweden" (Jens var väl den siste vi egentligen brydde oss om), så tiden kanske har kommit när det är dags att skippa den lilla prepositionen och casha in på allvar? Att i nästa steg sälja ut namnrättigheterna till Jorden/Tellus och Universum kan tyckas svårt att få till stånd utan komplicerade internationella överenskommelser, kanske du tänker nu, men misströsta icke; vi köper ju redan namn på andra solar och planeter så jag är säker på att det går att lösa - man kanske inledningsvis kan tänka sig ett hyrsystem?
   
   När sedan alla kända fysiska objekt är upptagna, varför inte sälja ut hela naturfenomen? Vad tusan, i ett samhälle där man kan äga gener så finns det ju uppenbarligen utrymme för gränstänjande. Kom igen, jag bjussar på Midnattspoolen och Fordbävning (bättre i skrift än tal). Graafitation? The Cillit Big Bang? Miele sneglar säkert lystmätet på Centrifugalkraften redan i detta nu… Och jag kan ju föreställa mig att stormar och orkaner äntligen får lite kapitalkraftigare namn än Gudrun. För 25 år sedan hade väl en hel uppsjö religiösa samfund (ingen nämnd ingen glömd) slagits om att få kalla dem för The Beatles, Ozzy och Kiss, men idag vete tusan… Sverigedemokraterna kanske kan köpa nästa nationella katastrof och kalla den Greken?
   
   Det är lustigt. Själv ville jag alltid ha ett unikt namn. Ett som var för mig. Det kändes underligt att dela namn med så många andra, lite opersonligt och fantasilöst på något sätt. Jag hade nog hellre sett en tillbakagång till Indianska sätt att se på namn som något som definierade dig, men dagens samhällsstruktur erbjuder väl få tillfällen till namnmakeri. Krockade Med Mopeden, Rökhostan och Gnäller Om Skattetrycket har helt enkelt inte samma flärd och mystik som Flyger Med Vinden, Haltande Björnen eller Åt En Jättestor Fågel. Det var i alla fall delvis denna jakt på det egna, sanna och unika som fick mig att döpa mina söner till Sandrian och Nimh. Men världen i övrigt går åt helt andra hållet. Unikt, konsekvent och definierande är ute. Till salu och rotlöst är inne.
   
   Men jag väljer att se det från den ljusa sidan! Jag känner att världen äntligen är mogen för mitt namnbyte - nu är det dags! Jag kastar loss och lämnar hamnen. Men nu är jag less på Christian, jag vill ha något som ger mer avkastning. Jag kanske ska döpa om mig till Pepsi? Eller helt sonika göra en Prince och bli namnlös; bara köra på Nike-symbolen? Möjligheterna är oändliga! Så, finns det några större företag därute som är intresserade av att köpa in sig i mitt namn? Jag har hundratusentals fans runtom i världen - reklamplats till förfogande! (Helst inget alltför dekadent och omoraliskt men, hey, inget är skrivet i sten.)
   
   Ni kan enklast nå mig här: your_name_here@gildenlow.com.
   
   Din (om du har råd) tillgivne,
   Daniel Gildenlöw
   
   
   
   • • Daniel Gildenlöw
     • 3 mar 2011 16:13
     • Taggar: eskilstuna filosofi humor politik
     • Permalänk
   • • Kommentarer (2)
     • Dela artikeln

       Stäng

       Facebook /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Facebook&a= Twitter /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Twitter&a= Myblock /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Myblock&a= Myspace /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Myspace&a= Bloggy /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Bloggy&a= Del.icio.us /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=Del.icio.us&a= /logger/logger?type=SOCIALNETWORK_SHARE&site=ekuriren.se&network=+&a=