Eller: Vi som vägrar vara näst coolast! Disclaimer: detta är en text som aldrig hade behövt skrivas om vi inte som nation hade låtit ytliga clowner som Tom Hjelte härja fritt under 90-talet. Ville bara få det sagt. Nu kan vi börja. [Kapitel 1]
Om Färgblindhet och Analfabetism Sverige är en stor musiknation, det har vi lärt oss. Sveriges musikmaskin är en större exportvara än Volvo och IKEA, det har vi också lärt oss.
Det Svenska Musikundret. Jojo. Det som får journalister världen över att fråga mig i intervjuer, gång på gång, år efter år, vad det är som gör att svenska artister och band är så musikaliskt bra och är så välrepresenterade ute i världen. I många år svarade jag alltid "De fria kommunala musikskolorna" med stor passion. Och det gjorde jag helt rätt i, men med åren har jag gradvis insett att det finns ytterligare en viktig faktor.
Den svenska ignoransen. Oj, det lät ju inte alls lika fint, tänker du kanske nu, och vill måhända ha en förklaring. Nåväl, I aim to please, men det blir en svår (och lång) balansgång mellan gnäll, humor och analys, så säg inte att jag inte varnade dig…
Det hela börjar en solig dag i Sverige (varför inte idag?) med att
vi kan konstatera att vi här hemma lider av en relativt hipp och okunnig musikpress. Få musikskribenter har idag varken den tid eller den kunskap som krävs för att sätta sig in i och förstå musik som språk och väsen. De är liksom färgblinda konstkritiker. Analfabeta språkprofessorer. Och jag har inget emot färgblindhet och analfabetism - några av mina bästa vänner (som det ju brukar heta) är musikaliskt färgblinda analfabeter. Men så jobbar de ju heller inte som musikkritiker på Expressen, och det är väl en bra avvägning av dem skulle jag vilja påstå. Bra jobbat, liksom. Andra har inte riktigt utövat samma mått av självkritik, utan blivit just tyckare och tänkare på de större kvällstidningarna, utan att kanske ha helt torrt på fötterna. Och innerst inne tror jag att de vet om detta och blir väldigt måna om att "tycka rätt." Alla har vi väl märkt att när det kommer något nytt så sneglar alla medier på varandra och undrar vad de ska tycka. När de väl bestämt sig slåss de sedan om att använda starkast ordalag och skriva flest spaltmeter. Även detta är helt förståeligt -
som svenskar vill vi gärna hålla på det vinnande laget. Man vill ju inte riskera att uppfattas som förlegad eller mossig eller, värst av allt, så okunnig som man faktiskt understundom är.
Ute bland den allmänna massan råder stor förvirring.
Vadå, är de här artisterna verkligen SÅ jäkla bra? Jag fattar inte riktigt storheten, men alla verkar ju plötsligt vara otroligt eniga - det är rent av nästan så att tidningarna skriver exakt samma saker faktiskt. Skumt… Kan det vara så illa att de fattar något som jag missar? Kan det vara så att kejsaren HAR väldigt vackra kläder när allt kommer omkring? Tyckte jag mig inte ana en väldigt snygg sko alldeles nyss? Jo, jag tycker mig bestämt se en sko! Ok, jag går väl all-in på den här nya grejen. Det svenska vinnardrevet skapar ytterligare en fallgrop - en kraftigt decimerad tro på lärdom och kunnande. För att okunnigheten ska kunna hålla sig på topp måste helt enkelt kunnighetens kurs kraftigt devalveras. Alltså: om puckot i klassen ska kunna vara kung så måste plugghästarna mobbas. De färgblinda konstkritikerna börjar således plötsligt håna konstutövarna för deras färganvändande. Onödigt tjafs, gnäller de.
Analfabeterna hävdar å sin sida bestämt att ordet "skymning" VISST kan stavas "jhwuooK6", om man bara VILL. Andra tycker rentav att det ordet bör avskaffas helt och hållet, till förmån för det mer tydliga "natt" (vilket givetvis även kan stavas "vrr").
Jag gick estetisk linje för en massa år sedan, och det var en kille i klassen som bara målade med svart, vitt och diverse gråskalor. Alla andra färger var fula, rent av onödiga, vilket han också såg till att upplysa oss andra om med jämna mellanrum. Mot slutet av året började han plötsligt använda orange. Han hade insett att orange var en jättefin färg och tyckte högt att alla borde använda den - tillsammans med svart och vitt. Jag tänkte för mig själv att vem vet, en dag kanske han lär sig uppskatta alla färgerna? Problemet är ju att har man aldrig lärt sig vokabulärer förstår man inte alla orden, nyanserna. De går en över huvudet.
Det räcker inte med att vara en tyckare, du måste även vara en kunnare. Men är man tillräckligt självsäker och högljudd är det lätt att få folk att tro att man vet vad man hojtar om, så är det. Speciellt i ett land som Sverige.
Vadå, vad menar han med det? "Speciellt i ett land som..." (läses gärna med björnen Baloos röst). Jo, så här är det grabben, lyssna på farsan nu…
[Kapitel 2]
Vad är det för vits med att vara näst coolast? Låt oss gå tillbaka i tiden.
Jag hade förmånen att växa upp i ett småtråkigt och ohippt land. Vi gjorde de säkraste bilarna i världen och vi sa nej till hasch. Vår statsminister hade stor näsa, jättehög IQ och blev frekvent osams med jätten USA. Vi hade fri vård och en omhändertagande statsapparat som ännu inte blödde ymnigt från sönderprivatisering. Vi hade rena vägrenar och trängde oss inte i köer. Vi var unika och trodde på kvalitet och innehåll.
Vi var fega. Vi var lite lagom tysta och stolta. Vi var underbart men omedvetet vackra och originella. Gud vad jag saknar det landet!
Någon gång på 90-talet skulle svenskarna istället bli hippa och individualistiska.
Vi led av lillebrorskomplex och importerade trendpaketet Speciell® från USA och blev jättecoola. Ironiska och cyniska. Världsvana. Vi gick som land från att vara den där stillsamma kufen på skolgården som hade något speciellt över sig, till att bli den där dryga killen som försöker vara precis som den tuffaste killen på skolan. Så vi är typ alltid näst tuffast - vi har rätt kläder och frisyr utan att det känns helt äkta och alltid en månad för sent. Näst coolast.
Idag lever vi i ett lite skräpigare, nonchalantare Sverige, där vi tycker det är ok att tränga sig i köer och parkera på handikapprutan, om man bara har tillräckligt bråttom. Media är trendorienterat och lika smalt och selektivt som i USA
("Nej, nu i vår är det bara pastellrosa som gäller, sorry"). Tyvärr är vi en väldigt liten nation (vi tycks ofta vilja glömma det) som faktiskt inte kan unna oss en sådan avsmalning, för vi har inga stora folkmarginaler som kan samlas runt de mindre konstarterna och hålla dem vid liv. Det som inte spelas på Mix Megapol spelas i stort sett inte alls.
Sverige har blivit strömlinjeformat, polerat och karaktärslöst, som en dyr plastyacht i Stockholms skärgård. Vi är fortfarande fega. Vi är inte klädsamt tysta längre.
Men man får inte glömma att vi fortfarande är produkter av det tråkiga Sverige där alla var lite lagom tysta. Så när folk idag är högljudda tror vi instinktivt att de har något viktigt att säga. Vår nya, högljudda ego-gen har inte riktigt vaknat ännu och förstått att den helt oväntat blivit rumsren,
så vi står lite lätt förvånade (i förra månadens coolaste outfit) och försöker se ut som att vi är helt med, helt på banan. Lite frånåkta av de som först lärde sig att anamma den nya nationella profilen. Näst coolast. Vi som växte upp i originella tråksverige under sent 70-tal och tidigt 80-tal fick vara med om något alldeles unikt.
En stor del av Sveriges dåtida musikaliska elit skrev riktig musik för barn. Musik som var fullt utvecklad, komplex och intressant, men skriven för barn. Den musikskatt som de lämnade efter sig är något av det bästa och mest minnesvärda vi har, än idag. Ta bara taktarterna i Georg Riedels signaturer till Alfons Åberg, för att inte tala om Electric Banana Band med Janne Schaffer och en handfull av Sveriges mest erkända studiomusiker. Nationalteatern. James Hollingworth. Tillsammans fick de en hel nation att nynna med i några av de mest komplexa melodier och taktstrukturer som det här landet har sett. Man förenklade inte i onödan för 70-talets barn, man antog inte att de var för dumma, och man ansåg att de var värda riktig musik.
Sedan kom Bananer i Pyamas, Robyn och Erik Saade. Under min livstid har vi gått från att göra vuxenmusik för barn till att göra barnmusik för vuxna. [Kapitel 3]
Dunte går Bärsärk Det är nästan tragiskt att inse hur det svenska 70-talet var en sådan perfekt grogrund för att skapa fantastiska musiker, med otroligt kvalitativ och utmanande barnmusik och en fri musikskola som aktivt sökte upp och försökte fånga barnens intresse. För
problemet var att det inte fanns någon på andra sidan och fångade upp resultatet av detta musikaliska växthus. Istället möttes hungriga och originella musiker av en massiv okunnighetstrend i brittpopens kölvatten och blev ignorerade av svensk media
(som då kretsade kring ytliga clowner som Tom Hjelte som just höll på som bäst med att packa upp trendpaketet Speciell© i de näst coolaste kläderna), och majoriteten av dem gav till slut upp sina visioner och sitter idag och hamrar ut dussinmusik i små, storstadsbaserade produktionsgrupper.
Det är som att se tusentals gourmetkockar stå och fritera strips på McDonalds. Grattis Sverige. Vi blir itutade att det i Sverige finns en Jante-lag. "Jag ska väl inte" eller "Jag ska inte tro att jag är något"... Men vakna! Den har inte funnits här på väldigt länge (men den är varmt välkommen tillbaka - allt är förlåtet). Istället har vi sett intåget av Dunte för varje år som gått. "DU ska inte tro att du är något" säger han till andra, utan självinsikt. Du förstår, den näst coolaste svensken vill gärna sparka nedåt, vill gärna kravla sig uppåt till varje pris. Och igen är det helt förståeligt och inget konstigt alls - det ligger i hela konceptets natur när man försöker bli något man inte är. Man kämpar med näbbar och klor för att tillhöra något annat, något lite bättre.
Man vill ju helst på sikt bli coolast. Så vi matar Dunte dagligen, med sockervadd och lakritsremmar. Dunte har blivit ett monster. Duntes blodsockernivå åker hiss och Dunte skriker efter mera.
Men va' faan… Titta, Dunte går bärsärk på våra egna hårt kämpande band och artister! Och ingen finns kvar som kan sätta honom på plats och tala lugnt med honom till sockerchocken lagt sig, för alla ansvariga är färgblinda och analfabeta och håller bara med, nickar världsvant för att inte avslöja sig som de osäkra tyckare de innerst inne anar att de kanske ändå är.
De skriver en till cool rubrik om Moneybrother, Idol-[infoga valfritt namn] eller Håkan Hellström istället, för hallå, det gäller ju att vara med där det händer! Men,
häpp, denna ignorans fyller också en viktig funktion för den svenska musikexporten, vid sidan av de kommunala musikskolorna (ha, precis när du trodde jag hade tappat tråden)!
För när Dunte härjar runt i ett mediasverige kraftigt handikappat av Tom Hjeltes lärjungar, så flyr nämligen svenska band och artister halvkvävda till resten av världen, där kunnande och innehåll kanske fortfarande funkar och där mediaflödet hålls lite luftigare och flexiblare. Därute tas de emot, våra exilmusiker.
Därute finns vi.
Vi som vägrar vara näst coolast.
Våta pussar,
Daniel
Sensmoralen i denna berättelse är denna: sluta klaga på likriktningen i musiksverige och inse att det är det här vi ville ha. Det är det här musikaliska klimatet vi har kämpat för som nation sedan 90-talet. Det här är det musiksverige vi har skapat tillsammans. Fucka oss alla. Fucka oss hårt!