Mikael Tolén: Nej, det osar katt om katten Oscar
Relaterat
Han är väl som katter är mest antar jag – osympatiska och asociala och med långa vassa klor som de borrar in i benen på en, på det att det uppstår blodvite och byxorna går sönder.
Det som gör denne Oscar så unik och skiljer honom från de andra förkrympta minitigrarna är att han kan nosa sig fram till när någon ska dö. Sättet han försöker uppmärksamma den som står i begrepp att plocka ned skylten om att den gör just det – håller på att plocka ned skylten – är att han hoppar upp i densammes bädd och gör denne sällskap under dennes sista natt.
Det gör han aldrig annars, enligt artikeln. Nej, annars håller han sig mest på sin kant och är tämligen osällskaplig. Allt i enlighet med det karaktärsdrag som bäst kännetecknar hela hans art.
Jag är medveten om att han bara är en katt och så, men herregud – lite jävla ansträngning kan man väl begära? Han kan väl åtminstone försöka väcka den döende? Han kan jama högt efter livsuppehållande åtgärder, eller under ljudliga former kräkas en hårboll i ansiktet på den olycksalige. Eller sätta klorna i bröstet och riva till. Men nej, inte Oscar, inte. Oscar smyger så försynt och försiktigt som aldrig förr, för att inte råka väcka någon stackare som stämt möte med sin skapare.
Jag vet inte, jag kanske överreagerar, men jag tycker det är så himla trist att se en sådan gåva gå till spillo. Historien är full av exempel på bortslösad talang: Björn Skifs – med den rösten hade han kunnat bli hur stor som helst, och så slänger han bort allt med filmer som Strul och Drömkåken. Eller Hitler – lovande landskapsmålare, men vad skulle han in i världspolitiken att göra?
Och så denne Oscar, som man givit öknamnet ”den ludne liemannen”. Han hade kunnat bli en räddare, en hjälte och hyllats av massorna. Men han går till historien som en passiv, olycksbådande dödsängel. Jag förstår det inte. Det är något som, om lustigheten ursäktas mig, osar katt med hela den där artikeln.
