Jag tycket allt att jag skulle kunna få priset i klassen ”kultur”. Jag figurerar ju ändå, om än inte så högfrekvent som främst jag själv och många i min familj skulle önska, i denna tidnings kulturdel med bild och allt.

Men det ska väl mer till förstår jag. Det ska väl knotas på i motvind och armod på ruinens brant en livstid eller så – minst – innan juryn lättar på lädret och låter kulorna rulla min väg. Så är det alltid med sådana där pris och utmärkelser. Till och med lottovinster verkar följa samma irrationella och ologiska princip. Hur ofta ser man inte någon tant eller farbror, födda nittonhundra kallt ungefär, skrapa fram vinster i nyhetsmorgon de inte skulle klara av att spendera under resten av sina liv, om så de inte gjorde annat än shoppade dagarna i ända. Vad har de för glädje av det? Det är ju nu, i den fas av livet jag befinner mig, när man har barn att försörja, dyra vanor och otrygg anställning som en nätt liten jackpot skulle komma väl till pass.

Jag är livrädd för att bli en ny Astrid Lindgren, ni vet med nobelpriset hon aldrig fick och allt det där, men jag tycks tyvärr gå samma lottlösa öde till mötes. Nu dog hon väl inte alldeles utblottad ändå, tanten, men så skrev hon ju också så mycket mer än vad jag gör. Jag skriver ju bara en krönika var femte vecka i lokaltidningen medan hon skrev jättemånga böcker som översattes till jättemånga språk och som sålde i jättemånga exemplar. Det är väl egentligen den väsentliga skillnaden mellan mig och Astrid. Och att hon var från småland förstås. Och det vet man ju hur de är där nere – strävsamma och snåla.

Men för en slösaktig och lättjefull Eskilstunakille med hål i fickan skulle en liten utmärkelse och en uppmuntrande check sitta som en smäck. Det kan ni tänka på till nästa års Eskilsgala.

SENT TILLÄGG: Vid korrekturläsningen uppmärksammar redaktören mig om att någon ekonomisk ersättning inte utgår i samband med utmärkelsen. Med dessa chockerande fakta vid handen avböjer jag vänligt men bestämt framtida Eskilsstatyetter.