Munnen säger vad hjärtat är fullt av” står det i Matteusevangeliet. Kan det då vara så att drömmen talar om vad hjärnan är full av?

Jag är en drömmare. Sällan dagdrömmare, men VARJE natt drömmer jag. Om jag vaknar och somnar om fortsätter samma dröm. Och märkvärdigt nog minns jag drömmarna när jag vaknar. Efter några dagar försvinner de. Är det vanligt att man drömmer så ofta och att man minns drömmarna i detalj på morgonen?

När Ylva Eggehorn häromsistens hade varit i Mariefred och pratat om sina psalmer, sjöng jag dem i sömnen hela natten. Jag vaknade väl till mods.

Häromdagen skulle jag skriva en resumé av en bok jag håller på att översätta. På natten skrev jag den om och om igen. Jag vaknade helt uttröttad. (Men jag hade faktiskt kommit på flera gångbara vändningar!) En natt tappade jag allt hår. Det var ganska nervöst att se sig i spegeln på morgonen. Ibland drömmer jag om mörka, hemska händelser, att jag är förföljd, att jag upptäcker ett brott (det är kanske inte så konstigt med tanke på vad jag arbetar med!) och jag vaknar skräckslagen.

Ibland tror jag att jag drömmer. För någon vecka sedan skulle jag iväg till ett sammanträde på kvällen och ville se artonnyheterna innan jag gick hemifrån. Jag knäppte på teven, programmet skulle börja tio eller femton minuter senare. I tvåan lagade man mat. Jag zappade (heter det väl?) mellan kanalerna. I ALLA kanaler pågick matlagning! Jag gav upp efter åtta kanaler. Finns det verkligen tittare till alla dessa kockars stordåd? Jag trodde att alla var upptagna med egen matlagning vid den tiden. Eller plockar man med sig stora kartonger färdiglagad mat från butiken och ersätter köksbestyren med att titta på när andra lagar mat i teven?

OM jag skulle dagdrömma, skulle jag drömma bort ordet ’liksom’ Ibland när jag lyssnar till någon, upptäcker jag plötsligt att jag inte hör vad som sägs. Det jag hör är ’liksom’ flera gånger per mening. Jag undrar: hur gör man egentligen när man liksom läser, liksom tycker. Och så vidare. Liksom!