Mia Jarnsjö och Olle Qvennerstedt brukar ofta ställa ut tillsammans. Nu har de bjudit in Gunnar Carl Nilsson, Hälleforsnässkulptören som jobbar i järn. Därmed har trion skapat en kontrastrik utställning i den rymliga salen. Golv och väggar är fyllda med alster utan att det ändå känns trångt.

– En härlig miljö, där vi kompletterar varandra, säger Mia Jarnsjö. Det känns som om den ena lyfter den andra.

Hon bidrar med sju stora temperamålningar. Här handlar det om färglyrik på hög nivå.

– Jag är naturintresserad och det märks kanske på titlar som Röd jord och Nära havet, säger hon. Känslor, sinnesstämningar och drömmar spelar också stor roll i mitt konstnärskap. Oavsett tekniken är färgen viktigare för mig än motivet. Jag pendlar mellan det rent abstrakta och det föreställande.

Flertalet av målningarna är 1.80-x-2 meter. På ett par syns fotavtryck.

– Jag måste lägga dem på golvet, och för att kunna måla var jag tvungen att gå på dem. Det ger en extra känsla.

Under tre år har Sven Janeheden i Eskilstuna konstförening haft överläggningar med Mia Jarnsjö och hennes make Olle Qvennerstedt, båda bosatta i Blacksta utanför Gnesta.

– Härligt att vi nu är framme vid utställningens vernissage i-dag, säger han. Roligt också att Gunnar Carl Nilsson för första gången deltar i en stor utställning på konstmuseet.

Mia Jarnsjö ställde ut på det gamla konstmuseet för tiotalet år sedan. Då var hon i en brytning mellan akvarell och tempera. Hon är även grafiker och har tagit med sig flera av sina kollografier till Eskilstuna. Dessa visas dock inte på utställningen.

Olle Qvennerstedts collage och blyertsteckningar kontrasterar som vita öar mot kollegans färgexplosioner.

– Jag gillar kartbilder och reser ofta i fantasin, säger han. Det är alltså ingen tillfällighet att här finns titlar som Suez och Canyon. I flera av mina bilder använder jag också krita, akryl, tusch och kol.

Han utbildades till illustratör men är numera heltidsarbetande konstnär.

Liksom hustrun är han en flitig utställare och ska bland annat ställa ut i Vadstena och Nyköping framöver. Hon kommer till Edsviks konsthall nästa år, han året därpå.

– Det känns härligt att få ha dragit på i stora former till den här utställningen, säger Olle Qvennerstedt. Här kan man tala om att trappa upp.

Just trappor förekommer annars hos skulptören Gunnar Carl Nilsson. Nästan hela golvytan fylls av hans tiotal järnskulpturer.

– Trappan som symbol och uttryck är betydelsefull för mig, oavsett om den går uppåt eller nedåt, är upp-och-ned eller på tvären, säger han. Det är viktigt att alltid vara på väg, att inte stagnera.

Flertalet av hans skulpturer är rostfärgade.

– Jag låter dem rosta för att få fram järnets naturliga färg, förklarar Gunnar Carl Nilsson.

Hans formspråk har en tydlig arkitektonisk influens, linjerna är strama och förenklade. Inte minst de små byggnader som fyller en vägg är beviset på detta.

– Alla skulpturer här på utställningen innehåller på något sätt trappor utom två, noterar han. Dessa är snäckor, en liggande och en på högkant.

Och vill man inte titta på snäckor går det bra med näckrosor. Monets sista kärlek kallar Mia Jarnsjö sin tavla med näckrosor och den liksom hela utställningen i övrigt är öppen till och med den 24 oktober.