År efter år bänkar man sig framför tv:n för att höra en massa versioner av typ samma melodi. Vare sig det är en sorglig eller glad låt så står artisten där på scen med ett stort fånigt leende på läpparna, blicken mot kameran, och sjunger med oslagbar energi fast utan känsla. Tänk Carlton från Fresh Prince då han gör sin chicken dance, och ni förstår vad jag menar. Tillgjord musik som får mina öron att blöda.

Jag vet vad ni tänker; om du inte gillar det, kolla inte? Tro mig, jag skulle inte genomlida ett endaste avsnitt självmant, men det är lite svårt att undgå hysterin kring det hela. Efter varje deltävling upptas halva kvällstidningarna av huvudvärken och det är ämnet på allas läppar. "Hur tänkte hon när hon tog på sig den där outfiten" och "hur kunde svenska folket rösta så fel?"

Och har ni märkt hur lite halsont hos någon av artisterna alltid jämförs med typ lungcancer hos oss dödliga? ’’En av favoriterna lider av irriterade slemhinnor och tvingas kanske lämna programmet!’’, kan det stå på framsidan av ledande tidningar. Oh my god, liksom.

Jag förstår att festivalen i stort sett är till för schlagermusik, men i en melodifestival bör väl alla genrer kunna träda fram? Jag älskar verkligen musik, och hur kul vore det inte att se okända hiphop-, r’n’b-, rock- och popartister bidra med EGNA melodier i ett sådant populärt program? Och jag tror verkligen inte att en rapartist skulle stå där, vicka på rumpan iförd du-rag (scarf) och blotta nyblekta tänder medan denne levererar, och det uppskattar jag.

Jag antar att det jag ogillar mest är den banala musiken. Jag vill höra ärlig musik, jag vill att artisten ska tro på vad han eller hon sjunger. Allt är så tillgjort, och nu verkar även röstningen vara tillgjord...

För något år sedan hände något fantastiskt - Lordi vann Eurovision Song Contest!
Finska monster i platåskor rockade på scen. Detta fick melodifestivalfantaster att gå i taket och skicka in arga insändare till tidningar. Skam, usch och fy!

Vad har hänt med melodifestivalen? Lägg ner skiten! skrevs det. Det var ta mig fan det bästa som hänt i festivalens historia.

Aina Rasool är student och bloggare från Eskilstuna