Kent spelade för de redan frälsta
Kents spelning på Hultsfredsfestivalen sommaren 2006 blir aldrig legendarisk....
Möjligen går den till historien ändå....
Kent bjöd på återblickar - inte på sig själva.
Relaterat
Det hade varit enkelt för Kent att spinna vidare på den vita spelningen: större, mäktigare, mastigare.
Det hade säkert gått hem.
Men de gjorde inte det.
En trevande start - lågmält, finstämt.
Så gick snacket - tror vi
Efter en nedspeedad version av Max 500 som tredjelåt börjar man gissa hur snacket gick i helikoptern på väg till spelningen.
Säker kan man ju aldrig vara, men jag törs nästan slå vad om att Kentarna enats om något av följande:
Vi sänker tempot, då hörs de enskilda instrumenten bättre.
Skippa alla onödiga specialeffekter och låt musiken sköta snacket.
Vi plockar fram det svårare materialet och kör alla låtar som vi inte brukar få till hundraprocentigt.
På det sättet tar man inte en öltörstig festivalpublik med storm. Man spelar för de redan frälsta och det är vad jag tror att Kent gjorde.
Kent brukar inte lämna något åt slumpen. Allt från omslagsfotot på senaste skivan till första repliken på scenen ska passa in i de ramar de satt upp åt sig själva i Psykbunkern.
Det är som om de säger: Vi är ju här nu och det räcker väl.
Sedan plockar Jocke Berg fram en cover: Quiet Heart av The Go Betweens.
Han bjuder upp managern Martin Roos på scenen och ger honom en akustisk gitarr.
Han pratar om tiden då Kent hette Havsänglar och sjunger Blåjeans lite mer känslosamt än vanligt.
Missar textrader
Men rösten håller inte hela vägen. Han missar textrader. Stundtals svajar kompet otajt. Frustrationen spottar han ut över fotograferna nedanför scenen.
Sedan ber han publiken om ursäkt.
Och fansen förlåter honom, så klart.
När han ber dem sjunga körerna till Dom som försvann lyfter konserten för första gången. Sedan försvinner Kent i ett moln av konfetti och publiken fortsätter att sjunga:
- Vi är så trött på ditt jävla gnäll.
De älskar det.
Mathias Ståhle
016-156260
mathias.stahle@ekuriren.se
Det hade säkert gått hem.
Men de gjorde inte det.
En trevande start - lågmält, finstämt.
Så gick snacket - tror vi
Efter en nedspeedad version av Max 500 som tredjelåt börjar man gissa hur snacket gick i helikoptern på väg till spelningen.
Säker kan man ju aldrig vara, men jag törs nästan slå vad om att Kentarna enats om något av följande:
Vi sänker tempot, då hörs de enskilda instrumenten bättre.
Skippa alla onödiga specialeffekter och låt musiken sköta snacket.
Vi plockar fram det svårare materialet och kör alla låtar som vi inte brukar få till hundraprocentigt.
På det sättet tar man inte en öltörstig festivalpublik med storm. Man spelar för de redan frälsta och det är vad jag tror att Kent gjorde.
Kent brukar inte lämna något åt slumpen. Allt från omslagsfotot på senaste skivan till första repliken på scenen ska passa in i de ramar de satt upp åt sig själva i Psykbunkern.
Det är som om de säger: Vi är ju här nu och det räcker väl.
Sedan plockar Jocke Berg fram en cover: Quiet Heart av The Go Betweens.
Han bjuder upp managern Martin Roos på scenen och ger honom en akustisk gitarr.
Han pratar om tiden då Kent hette Havsänglar och sjunger Blåjeans lite mer känslosamt än vanligt.
Missar textrader
Men rösten håller inte hela vägen. Han missar textrader. Stundtals svajar kompet otajt. Frustrationen spottar han ut över fotograferna nedanför scenen.
Sedan ber han publiken om ursäkt.
Och fansen förlåter honom, så klart.
När han ber dem sjunga körerna till Dom som försvann lyfter konserten för första gången. Sedan försvinner Kent i ett moln av konfetti och publiken fortsätter att sjunga:
- Vi är så trött på ditt jävla gnäll.
De älskar det.
Mathias Ståhle
016-156260
mathias.stahle@ekuriren.se
