Efter ett par dagar i ett Helsingfors, tänker jag på detta:
Vi svenskar ser gärna Sverige som ett föregångsland. Välfärdsstaten är vår kronjuvel – låt vara att Danmark och Norge i flera avseenden har generösare socialförsäkringssystem. I marschen för jämställdhet anser vi oss vara fanbärare – låt vara att vi aldrig haft en kvinnlig statschef och fortfarande har en väldigt skev maktfördelning på arbetsmarknaden.
Finanskrishanteringen och våra sedan länge välskötta statliga finanser får oss att förfäras över mindre skötsamma länder på kontinenten. Vi accepterar inte korruption, och över den som uppdagas med fingrarna i syltburken blir domen hård och skoningslös. Vår grundlagsfästa tryck- och yttrandefrihet hör till världens äldsta och mest omfattande.
Vi förutsätter att vårt exempel och våra vägval påverkar andra länder direkt eller indirekt. Förstå mig rätt, det är ett privilegium att få leva i ett land vars långvariga fred, överflöd av resurser och moralfokuserade kultur möjliggör det slags offentliga samtal. Även om det alltid finns en risk att moralismen slår över i en pösande och föga konstruktiv självgodhet.

Finländarnas bild av sin position i världen är ganska annorlunda. Den präglas av en känsla av utsatthet, av att bara vara hänvisade till sig själva om det blåser kallt. Och blåst kallt har det ju gjort ofta under de senaste hundra åren. Självständighetsförklaringen 1917, riktad mot Ryssland, följdes av ett inbördeskrig som skördade närmare 40 000 offer och, förstås, skar djupa sår i nationen. Under andra världskriget slogs Finland i två omgångar mot Sovjetunionen, och förlorade. Av pragmatiska skäl lierade sig Finland med Tyskland i det så kallade fortsättningskriget och kan därför inte peka ens på en tunn fernissa av distans till nazisterna under kriget.
Tiden som följde efter andra världskriget och fram till Sovjets fall var en utdragen balansgång på slak lina. Finlands utrikespolitik präglades av rädslan att stöta sig med den övermäktige grannen i öster och försvarspolitiken dikterades delvis därifrån. Finland ansåg sig inte ha något annat val än att hörsamma kraven.
Den moderna finska historieskrivningen är inte, som stundom den svenska, en berättelse om upphöjd moralisk storhet. Det är en ganska brutal beskrivning av en ung stats realpolitiska kamp för överlevnad och självständighet.

Det högst påtagliga yttre hotet är förmodligen en av förklaringarna till den konsensuspolitik som fortfarande präglar Finland. De stora partierna har alltid varit beredda att samarbeta med varandra och skiljelinjerna har, åtminstone med svenska mått, varit ganska oskarpa.
När så populistpartiet Sannfinländarna på allvar utmanar de etablerade partierna påverkas reaktionen av hur partierna alltid har förhållit sig till varandra. De flesta partier lämnar åtminstone dörren på glänt för regeringssamarbete med nykomlingen. Ja, regeringen, bestående av Samlingspartiet, Centern, Svenska Folkpartiet och Gröna förbundet har redan före valet gjort vissa eftergifter åt populisterna, både i praktiken och i retoriken. Reglerna för anhöriginvandringen har skärpts, och statminister Mari Kiviniemi (C) talade i torsdagens tv-debatt om att regeringen lyckats sätta stopp för den stora invandringsökningen. (Finland tar emot några hundra invandrare per år.)
Den senaste tidens utveckling visar tydligt att det konsensusklimat som vilar över finsk politik, inte längre fungerar. Med ett nationalchauvinistiskt parti som i morgondagens val kan ta 15, 16 eller kanske 17 procent av rösterna, är det dags för finska liberaler, och alla som vill ha ett öppet och pluralistiskt samhälle, att sätta ner foten, utmana samförståndsandan och stå upp för mångfald, europeisk integration och tolerans.