Under våren har det från olika håll rests krav på Olofssons avgång. Hennes respons har varit att hon sitter kvar så länge hon tycker att det är roligt och hon har partiets förtroende. Men i går meddelade Maud Olofsson att hon i september inte kandiderar för ytterligare en period. Beskedet är inte oväntat. Efter tio år på posten, ett förlustval som avlövade Centerpartiet i regeringen och intern kritik är höstens partistämma en rätt naturlig ändhållplats.

Maud Olofsson, fast och djupt förankrad sedan barnsben i Centerpartiet, har en imponerande meritlista efter sina tio år som partiledare. Hon reformerade Centern under mandatperioden 2002-2006 och vred partiet i en mer liberal riktning.

Det var mycket tack vare Centern som Göran Persson backade om övergångsreglerna för arbetskraft gentemot de nya EU-länderna. I efterhand visade det sig också att farhågorna varit helt obefogade – det kom inga horder av östeuropéer som ville ha del av välfärdsstatens fröjder. Centerpartiet positionerade sig medvetet som det konsekvent liberala av de borgerliga partierna i invandrings- och integrationsfrågor. Partiet stod också upp för den personliga integriteten mot den socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodströms lite ensidiga brottsbekämpningsfokus.

Under Maud Olofssons ledarskap blev Centerpartiet ett tydligare borgerligt parti. Banden till den tidigare mäktiga socialdemokratin klipptes och genom Allianssamarbetet försköts tyngdpunkten i svensk politik. Här spelade Maud Olofsson en viktig roll. Det var hon som bjöd in övriga borgerliga partiledare till sitt hem i Högfors 2004 – en hållpunkt i modern politisk historia.

I regeringsställning har Maud Olofsson lyckats driva igenom en hel del centerpolitik, bland annat har hon lyckats med den komplicerade uppgiften att förenkla administrationen för små och medelstora företag. I energiöverenskommelsen från förra året lyckades hon lösgöra sitt eget parti från kärnkraftsmotståndet, vilket var en förutsättning för regeringens långsiktiga och klimatmedvetna energipolitik. Under finanskrisen stod hon emot de högröstade kraven om olika former av statligt stöd till Saab. Rakryggat hävdade hon att staten inte ska gå in som bilägare, och inte heller äventyra skattebetalarnas pengar i problemtyngda företag. Saab fortsätter att svaja betänkligt och det är uppenbart att statlig investering hade varit ett oförsvarbart riskprojekt.

På presskonferensen i går sa Maud Olofsson att det känns som att hon växlar över stafettpinnen i precis rätt tid, att det finns bra folk som kan ta över. Det har hon rätt i. Det finns ett flertal kompetenta personer som i vart fall inte är otänkbara som partiledare. Lena Ek – om hon kan lockas hem från Bryssel. Miljöminister Andreas Carlgren eller nya IT-ministern Anna-Karin Hatt. Mat- förlåt, jordbruksminister Eskil Erlandsson har stort stöd i LRF-kretsar. Och att partiets ekonomisk-politiska talesperson och starkast lysande stjärna Annie Johansson kommer att bli partiledare förr eller senare, är en lågoddsare. Spekulationer om Fredrik Federleys chanser att bli partiledare bör däremot tas med skopor av salt.

Det är dags att gå, men Maud Olofsson lämnar uppdraget med äran i behåll. Hon har gjort avtryck i svensk politik.