Aftonbladet försökte köra repris på Sven-Otto Littorin, vilket föll platt till marken. Han avgick för ett år sedan och få intresserar sig för hans interneteskapader. Statsministern lanserade en framtidskommission – men undra om han inte redan ångrar sig: Hur ska han få tid att göra något meningsfullt av den? Lars Ohly utmanades öppet om partiledarposten av två partikamrater. Men det var knappast någon större överraskning – Ohly har misslyckats i för många val och sitter på övertid. Annie Johansson är förfärligt populär.
Ungefär så där någonting kunde väl den inrikespolitiska aktiviteten sammanfattas så långt.

I går var det så Socialdemokraternas tur. Håkan Juholt levererade ett par nya utfästelser: jobb hela somrarna för elever på omvårdnadsprogrammet, Migrationsverket ska kontrollera att utländska arbetstagare får avtalsenlig lön, och vi ska ”kraftsamla” så att den medicinska forskningen blir världsledande. Och så upprepade han alla sina andra tidigare löften och ställningstaganden. En del precisa, andra luddiga av typen ”hög kvalitet i hela vårt utbildningssystem”. IMF ska visst också demokratiseras och ges i uppdrag att övervaka världsekonomin. Jag vill helst inte veta vad det betyder.
Vi börjar vänja oss. Juholt lovar vitt och brett. Han talar om ett helt nytt samhälle, ett samhälle där ”demokratin” är överordnad ”marknaden”, där det inte finns några barn i fattiga familjer, där det inte inträffar några arbetsplatsolyckor alls. Bra saker ska ges mer, mycket mer, pengar, och dåliga saker ska bort. Hur det ska gå till är fortfarande mestadels oklart.

Vad jag inte riktigt har vant mig vid än är Håkan Juholts självbild. Visst, politiken är full av stora egon – och konstigt vore det väl annars. Men Juholt spelar i en klass för sig.
Inför gårdagskvällens tal hade en specialbygd ramp, nästan som en catwalk, lagts ut från scenen i Almedalen. Juholt stod alltså och höll sitt tal mitt ute i publikhavet. Och som han talade. Eller – så länge han talade: De tidigare partiledarna har hållit sig till ungefär en halvtimme. Juholt talade i gott och väl 50 minuter.
Innan dess, sammanbiten och inte de minsta jovialisk, hade Juholt hållit presskonferens. Inför ett femtiotal journalister sa han följande:
– Det var något unikt som inträffade i svensk politik på vår extrakongress i mars.
Sedan dess, menade Juholt, har Socialdemokraterna återigen blivit navet i svensk politik. Strunt i Jante, men vad ger Juholt anledning att tala om sig själv i sådana ordalag, som om han redan formulerade en hyllningsskrift – till sig själv?

Han har varit partiledare i några månader. Har han bildat något trovärdigt regeringsalternativ? Nej. Har han vunnit några val? Nej. Har han genomfört några reformer? Verkligen inte. Har han ens fört en inbördes sammanhängande oppositionspolitik under våren? Nej, inte det heller. Han har pekat ut ett antal problemområden, skyllt dem på Alliansen och sagt att det ska bli andra bullar om tre år. Det är allt.
Innan Juholt gjort mer än att måla dagens Sverige i svartaste svart, borde han kanske ta det lite försiktigt med att framhäva sin egen betydelse.

I går morse var jag på ett seminarium om Socialdemokraternas partiprogram. En av åsikterna som framfördes var att benämningen på subjektet var exkluderande. Antingen anges medborgare, löntagare eller konsument. Socialdemokraterna borde oftare tala om människor – människors rättigheter. Inte alla som finns inom våra gränser passar riktigt in i kategorierna medborgare, löntagare, konsument.
Men Juholt valde motsatt väg. I talets inledning slog han fast att Socialdemokraterna är ett parti för löntagarna. För löntagarnas bästa. Det kan ju vara bra att veta för till exempel småföretagare.