”...vi ser att en del internationellt ägda, globala, skolbolag täljer guld. De tar våra skattemedel som är avsedda för utbildning. De landar inte i utbildning och lärartjänster utan går vidare till skatteparadis utomlands.”

Det ordades mycket om vinstuttag inför valet, och regeringen lovade att tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppdrag att se över möjligheterna att begränsa friskolors vinstutdelning om de samtidigt missköter sitt uppdrag. Ett år efter valet har arbetet fortfarande inte kommit igång. Socialdemokraterna och Miljöpartiet satte sig på tvären och vägrade utse ledamöter eftersom de var missnöjda med direktiven för utredningen. Men nu ska de visst ha fått lugnande försäkringar från regeringen och är redo att sätta igång under ledning av förre folkpartiledaren Lars Leijonborg.

En gissning är att Socialdemokraterna egentligen aldrig var intresserade av någon utredning. Om frågan desarmeras genom en överenskommelse mister Socialdemokraterna, och Juholt personligen, en av sina käpphästar i oppositionsretoriken.

Och det är nu inte särskilt troligt att kommittén föreslår några större förändringar mot dagens regelsystem. För precis som direktiven framhåller finns det redan i dag rätt små möjligheter att under lång tid missköta skolverksamhet och samtidigt plocka ut stora vinster. Men att kommittén överhuvudtaget tillsattes och nu kommer att arbeta på ett tag bekräftar och håller liv i den felaktiga föreställnigen att vinstuttag är den stora och viktiga diskussionspunkten i svensk skolpolitik.

Ungefär 15 procent av alla grundskolor och knappt hälften av alla gymnasier drivs av privata huvudmän. Hela friskolesektorn har en genomsnittlig vinstmarginal på fem procent. Det skriver kanslichef Karl-Gustav Stafström på Friskolornas Riksförbunds hemsida. En stor del av dessa medel återinvesteras i verksamheterna – i renovering av byggnader, lönepåslag för lärare, nya läromedel och annat. Så finns det en liten klick på runt tio stycken större skolföretag som har vinstmarginaler på 20 till 30 procent – och där finns förstås stora möjligheter att dela ut vinst.

Dessa siffror visar att vinstutdelning från friskolor inte är någon särskilt omfattande verksamhet. Men visst, det förekommer. Det händer att företag lyckas göra bra vinster på utbildning, att pengar som en gång varit dina och mina skatteinbetalningar hamnar i fickorna på aktieägare. Reflexmässigt känns det kanske inte riktigt bra, men är det ett problem?

Pröva den här tanken: Stat och kommuner kontrakterar privata företag för en mängd projekt, till exempel för att bygga hus, lägga spår, dra nya vägar och laga gamla. Miljoner och åter miljoner skattekronor går till företag som skriver och trycker läroböcker, som odlar grönsaker och uppföder djur, som tillverkar möbler, datorer, kopieringsapparater – behöver jag fortsätta? Enorma summor skattemedel blir till vinst i privata företag. Men den som inte förespråkar strikt planekonomi borde inte ha så mycket att invända mot det. Och det finns ingen principiell skillnad mellan företag som tillverkar läroböcker och företag som lär ut det som står i skolböckerna.

Fokuseringen på vinstutdelning härstammar från ett ideologiskt färgat motstånd mot vinst i största allmänhet. Men det borde inte vara så kontroversiellt att den som investerar pengar i en verksamhet tillåts göra vinst på sin satsning. Dessutom, kommunala skolor som överskrider budget kan begära undsättning från huvudmannen. En friskola måste på ett helt annat sätt ta eget ansvar för att verksamheten är ekonomiskt hållbar.

Den som vill lagstifta bort möjligheten till vinstutdelning, måste visa hur man ska kunna undgå att skattemedel likväl rinner ur verksamheten, ner i enskildas fickor. Då måste det lagstiftas om skolledares maxlöner. Och man måste förutse och förhindra att huvudmän kan komma att kontraktera städföretag och leverantörer de själva äger, och då, trots vinstförbudet, göra pengar på skolverksamheten.

Fortfarande väntar jag på den utredning som visar att de nedslående svenska skolresultaten beror på att skolföretag tappar skolorna på pengar. Nej, den som bekymrar sig om kvaliteten i skolan borde fokusera Skolinspektionens möjligheter till verkningsfull tillsyn. Eller mekanismerna som driver fram betygsinflation – det fria skolvalet kombinerat med decentraliserad betygssättning och betyg som enda urvalskriterium till gymnasiet. Eller kanske hur elever och lärare ska få bästa information om skolors kvalitet.

Diskussionen om vinst är i alla fall ett villospår.