I går inleddes Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar i Jönköping. Både partiledaren och ungdomsförbundets ordförande hade dagen till ära varsin debattartikel publicerad. Den förra på Newsmill, den senare i Svenska Dagbladet. Göran Hägglund skrev än en gång att det nu är dags att sänka skatten ytterligare för pensionärer och att det kommer att vara partiets första prioritet inför kommande mandatperiod. Det vet vi också från Kristdemokraternas partikongress i somras.

Kanske är Hägglund rädd att väljarna glömt bort detta löfte – ett för övrigt ganska luddigt löfte, utan siffror och utan datumstämpel. Däremot pekar han på det viktiga faktum som liksom aldrig riktigt verkar sätta avtryck i folks medvetande: Regeringen har redan sänkt pensionärernas skatter med 5,5 miljarder. Vidare försvarar Hägglund pliktskyldigast jobbskatteavdraget. Eloge till den som orkar läsa ända till slutet av en rätt torr debattartikel. Hägglunds fyndiga metaforbibliotek hade tydligen stängt när debattartikeln skrevs.

Något frejdigare var Charlie Weimers när han på Brännpunkt efterlyste en borgerlig jämställdhetpolitik. Han menar att samtliga partier förutom just KD har anammat radikalfeminismens falska problemformulering och vill se en annan utgångspunkt.

”Det handlar inte om att tvinga människor att anamma stereotypt kvinnliga eller manliga beteenden, utan i stället om att acceptera att det inte är patriarkatet som bestämt att tjejer i regel leker med dockor medan killarna oftast föredrar bilar”, lyder den djupsinniga och till intet förpliktigande analysen.

Weimers skiljer på formell och reell jämställdhet och förespråkar det förstnämnda:

”En borgerlig jämställdhetspolitik accepterar att det finns kvinnligt och manligt, men fokuserar på varje människas rätt att göra sina egna livsval.” Denna rätt är en lagstadgad självklarhet i dagens Sverige, så frågan är varför det behövs en så kallad borgerlig jämställdhetspolitik.

Den reella jämställdhetspolitiken är däremot avskyvärd, enligt Weimers. Målet, att nå en någorlunda jämn könsfördelning i samhällets alla sfärer, är av någon anledning förhatlig.

Precis som ledaren för moderpartiet, lyfter Weimers fram de värsta avarterna av en genuspedagogik som syftar till att möta alla barn förutsättningslöst. Att hindra flickor från att leka med dockor på dagis leder naturligtvis inte till något gott. Däremot borde väl även Kristdemokrater kunna inse värdet av att till exempel lära pojkar att i större utsträckning kommunicera verbalt, i stället för att klå upp varandra.

Valfrihet i barnomsorgen (läs höjt vårdnadsbidrag), nej till pappamånader och individualiserad föräldraförsäkring, nej till kvotering – det är den jämställdhetspolitik som Weimers landar i. Och så slopande av genusperspektiv, genuspedagogik och annat otyg. Det är inget annat än Kristdemokraternas traditionella motstånd mot jämställdhetspolitiska åtgärder.

Om någon på kommun- och landstingsdagarna inspireras av Weimers debattinlägg, må vara osagt. Säkert är att väldigt få människor utanför konferenscentret lystrar till hans uppmaning. För den som inte intresserar sig för jämställdhet utan delar Kristdemokraternas prioritering av valfrihet för kärnfamiljer, är det nog ganska ointressant om ungdomsförbundets ordförande lyckas formulera något han kallar borgerlig jämställdhetspolitik.

I sitt inledningstal framhöll Göran Hägglund att Kristdemokraterna är ett värdeorienterat parti. Han påminde om höstens debatt om verklighetens folk och den ganska hätska reaktion som utspelen rönte. Men det är inget att oja sig över, menade Hägglund: ”Det kan till och med ses som ett kvitto på att det är rätt.” Ursäkta, men att måttet på framgång skulle kunna utgöras av hur upprörda människor blir, låter misstänkt likt en viss provokativ kulturradikal strömning som väl KD för allt i världen inte vill förknippas med?

Hägglund lyfte åter fram att partiet vill försvara människors rätt att få leva sina liv utan ideologiska pekpinnar, utan vänsterns vurm för att bestämma hur människor ska tänka. Det är slående hur lite integritet och självständighet han tillskriver sitt verklighetsfolk. Hägglunds tal om att kulturmakare och forskare inte får utmana människors idéer och åsikter om tillvaron och det goda livet börjar bli riktigt tröttsamt.