”Det är kanske teoretiskt möjligt att vara antisionist utan att vara antisemitisk. Men endast om man samtidigt förnekar alla andra folks rätt till ett eget nationalhem: alla bolivianer, danskar, svenskar, britter och så vidare. Men det är det ju ingen som gör. Antisionismen är vår tids antisemitism. Israel behandlas som världens jude.”

Det säger den israeliska förintelseforskaren Yehuda Bauer i en intervju i det senaste numret av Axess.

Riktigt så enkelt är det inte. Det finns en rad folk som vi faktiskt förnekar rätten till ett autonomt hemland. Samer, romer, en lång rad nord- och sydamerikanska indianfolk och kurder, för att nämna några. Det finns ingen internationell bestämmelse om att dessa folk ska tilldelas suveränitet över ett territorium. Ett folk – en stat är ett ideal som ständigt krockar med den komplexa verkligheten i världen.

Det är fullt möjligt att hävda att Israel och Palestina borde utgöra en enda sekulär och liberal demokrati med samma rättigheter och skyldigheter för alla medborgare oavsett etnicitet och religion. Det vore antisionism men inte antisemitism.

Däremot tror jag att Bauer har rätt i att antisionismen är vår tids antisemitism i det att antisemiter kamouflerar sitt judehat i en skoningslös och oproportionerlig kritik av Israel. Eller motsatt, att den starka aversionen mot Israels expansionistiska och ibland aggressiva statsbygge, spiller över och drabbar judar som etnicitet både i och utanför Israel. Även om det senare fallet inte nödvändigtvis handlar om antisionism. Att kritisera Israels agerande är inte liktydigt med att förneka att en judisk stat äger legitimitet.

Det leder oss till Ilmar Reepalu (S), kommunstyrelsens ordförande i Malmö. Riktigt vad han anser om Israels rätt att existera är osäkert. Själv säger han sig stå för en antisionistisk linje, vilket i så fall faktiskt betyder att han anser att den judiska nationalstaten är illegitim, oavsett dess gränser eller agerande. Det vore intressant att höra hur han tänker sig att Israel/Palestina-frågan borde lösas. Kanske beklagar han att britterna 1948 lämnade området. Å andra sidan är det ingen vild gissning att antikolonialism ingår i Reepalus uppsättning av värderingar, varför den önskan vore utesluten.

Den som offentligt säger sig vara antisionist bör kunna presentera något slags rimlig lösning – som inte innefattar att judarna jagas ut i havet som Hamas förespråkar – annars blir hållningen inget annat än ett pinsamt, indignerat slag i luften.

Men av Reepalus turer i den svenska pressen verkar det som att kommunalrådet är fly förbannad över kriget i Gaza och över Israels ockupation och bosättningspolitik – snarare än fullfjädrad antisionist. Det må vara hänt att begreppshantering inte är kommunalrådets starka sida. Betydligt allvarligare är det ointresse han visat över att en del av invånarna i kommunen han har ansvar för känner sig otrygga. Hans uttalande om att Malmös judar borde ha tagit ställning mot Gazakriget är ovärdigt en svensk politiker. Trygghet och säkerhet för alla medborgare ska inte villkoras. En persons kläder, kön, sexuell läggning, etnicitet, eller politiska ställningstaganden kan inte ursäkta trakasserier eller hatbrott mot honom eller henne.

2009 anmäldes 76 incidenter mot judar i Malmö – mer än dubbelt så många som året före. Och i januari förra året brann Malmös synagoga. Men fram till för några veckor sedan förnekade Reepalu att det skulle finnas någon egentlig hotbild mot judar i hans kommun. Så följde ett arrogant uttalande om att det inte var hans problem om judar valde att flytta till Israel från Malmö.

Det kan i och för sig verka lite väl dramatiskt att emigrera. Upplever man otrygghet i den sydsvenska storstaden, verkar det rimligare att bege sig till Hässleholm eller Göteborg. Och risken att faktiskt skadas är nog dessutom betydligt större i Israel än i Malmö. Men då glömmer man något väsentligt. Det är en sak att leva med en större otrygghet, eller känsla av otrygghet, än andra medborgare, en helt annan att situationen viftas bort av ledande politiker.

Reepalu har fått backa lite grand och säger att han inte riktigt kände till hur det stod till med hatbrotten.

Men sina principiella uttalanden ursäktar han i något som bara på ytan påminner om ett erkännande:

– Jag håller med om att det sätt som mina uttalanden beskrivits på i medierna har varit djupt olyckliga, sade han till TT.

Mona Sahlins reaktion är vag – även om hon också säger något som säkert bör tolkas som att kritik av Israel inte på något sätt får gå ut över den judiska minoriteten i Sverige:

– Judarna förtjänar att få ett starkt stöd men också att man aldrig blandar ihop debatten om antisemitism och sionism. Det fanns en del olyckliga uttalanden av Ilmar som kom att uppfattas så.

Det är svårt att komma ifrån tanken att om kommunalrådets uttalanden gällt en annan grupp, hade Sahlin tagit i lite hårdare än så.