I veckan mottog Socialstyrelsen ett brev från en 31-årig kvinna som legat förlamad och i respirator sedan sex års ålder. Hon bad att sjukvården skulle ges möjlighet att avbryta denna behandling genom att först ge henne läkemedel i en sådan omfattning att hon inte skulle märka kvävningen som följer på syrebristen. Problemet, anledningen till att kvinnans önskan ännu inte uppfyllts, är förmodligen att en sådan dos i sig skulle kunna vara dödande, kanske kunna betecknas som aktiv dödshjälp och då vara olaglig.

Kvinnans brev har satt igång en diskussion – igen – om dödshjälp, vårdens osäkerhet inför dessa gränsdragningsfrågor, och människors rätt till självbestämmande.

Det finns en olycklig sammanblandning av dimensioner i den här frågan. Den ena dimensionen handlar om värderingar kring människolivet som sådant. Här ryms frågan om människan har rätt att själv välja om hon vill leva eller dö.

Den andra dimensionen handlar om vad sjukvården ska syssla med, vad den har skyldighet att göra. Dessa dimensioner hör till viss del ihop men åsikter i den första dimensionen leder inte automatiskt till en beskrivning av sjukvården uppgifter. Sammanblandningen kan leda till argument av följande slag: ”Alla har rätt att bestämma över sitt liv och när det ska avslutas. Därför är aktiv dödshjälp en självklar rättighet.”

Det håller inte. Om det verkligen existerar en rättighet att själv bestämma när ens liv ska ta slut är det inte för den skull givet att det är sjukvårdens skyldighet att garantera denna rättighet. Ja, frågan är om jag verkligen kan kräva av en annan människa att hon ska avsluta mitt liv åt mig.

Debatten om aktiv dödshjälp böljar fram och tillbaka och återkommer med jämna mellanrum. Nu senast igångsatt av den brevskrivande kvinnan, före det, av åtalet mot barnläkaren på Astrid Lindgrens sjukhus. Riksdagsledamoten Eva Flyborg (FP) gör ett särdeles förvirrat uttalande i Svenska Dagbladet:

– Det är inte humant att ha en lagstiftning som i dag där man egentligen tvingar en del människor att pinas ihjäl, att dö i smärtor och plågor. Jag tycker att varje människa ska ha rätt att avsluta sitt liv om man är obotligt sjuk, säger hon.

Obotlig sjukdom är inte liktydigt med att vara dömd till en långsam, plågsam död. Om problemet är smärta och plågor är lösningen smärtlindring och lugnande mediciner – inte dödshjälp.

Från motståndarsidan hörs ofta lika svaga argument: ”Om vi tillåter aktiv dödshjälp, kommer vi att få se en utveckling där samhället börjar kräva att svaga och sjuka begär dödshjälp.” Men det finns inga empiriska belägg för att länder som tillåter aktiv dödshjälp skulle ha en sådan utveckling.

Nej, motståndet mot dödshjälp måste nog ändå grunda sig i och erkänna den där enkla principen om att det i grunden är fel att döda människor.

Socialminister Göran Hägglund (KD) säger nej till aktiv dödshjälp men vill att Socialstyrelsen tydliggör reglerna. Det är bra, för uppenbarligen finns det en osäkerhet ute på landets sjukhus om vad som är tillåtet och inte.

I regeringsformen finns ett skydd mot att psykiskt friska människor påtvingas kroppsliga behandlingar. Förespråkare för dödshjälp vill gärna hävda att denna rätt att avsluta eller neka livsuppehållande behandlingar, är ett slags dödshjälp; att det är hyckleri att inte i konsekvensens och medmänsklighetens namn också aktivt hjälpa människor att dö när livet upplevs som reducerat till meningslöst lidande.

Men det finns givetvis en principiell skillnad mellan att respektera människors vägran att inte ta emot vård, och att uppsåtligen ta livet av dem.

Den 31-åriga kvinnan har alltså starkt lagligt stöd bakom sitt krav att respiratorn stängs av. Huruvida det är moraliskt rätt eller fel att utnyttja denna lagstadgade möjlighet, är en fråga som kvinnan själv måste ta ställning till.

Vårdens uppgift är att bota, lindra och trösta. När en respirator stängs av är uppgiften följaktligen att lindra och trösta. Och när kvinnans lagstadgade självbestämmanderätt sätts i centrum är det självklart att hon har rätt att få den medicinering och vid den tidpunkt som behövs, för att beslutet inte ska orsaka henne onödigt lidande.

I frågan om dödshjälp är det där gränsen går för vad vi kan förvänta oss av samhället och vården. Precis där, skulle jag vilja hävda.

Birgersson Lördag

”