Den judiska påsken firas till minne av judarnas flykt från Egypten. Efter fyrahundra års slaveri ledde Mose ett gigantiskt slavuppror, eller egentligen en slavflykt. En hel folkgrupp packade ihop sina tillhörigheter och lämnade det land där de utnyttjats som slavarbetare.

Men just före flykten sveper en mordängel över Egypten och dödar alla förstfödda pojkar och män – den sista av de tio plågorna. Bara de som är invigda i hemligheten undkommer. Hemligheten är att ha slaktat ett lamm och strukit blod på dörrposterna. Ordet påsk kommer från hebreiskans Pesach och betyder gå förbi.

I andra Mosebok, Exodus, berättas om hur det tidigare nomadfolket efter den långa, ledsamma vistelsen i Egypten, drar i väg mot Kanans land, Israel. Men vägen dit blev betydligt längre än väntat. I 40 år uppehöll de sig i Sianaiöknen innan Gud genom Mose gav dem tillstånd att invadera Kanan. Under väntetiden tillkom den mosaiska lagen med dess grundbult, de tio budorden.

Det finns många obegripliga inslag i den här berättelsen. Svårast att förstå är naturligtvis den våldsamma invasion och etniska rensning som Gud enligt Andra Mosebok beordrar. Den kollektiva bestraffningen av egyptierna känns inte heller helt – vad ska vi säga? – i enlighet med en modern gudsbild.

Så finns det inslag som är betydligt mer lättsmälta och tilltalande. Ett helt folk reser sig från sin slavtillvaro för att söka frihet och självständighet. Gud går med dem och banar väg, ibland rent bokstavligt. Som när Röda Havet delas mitt itu så att folket kan undkomma Faraos armé som sänts ut för att hämta tillbaka tjänstefolket.

Kristna människor världen över firar påsk till minne av att Jesus dog och uppstod. Det kan tyckas som en från den judiska påsken rätt frikopplad anledning. Men den sammanhållande länken är offret: lammet och Jesus.

De flesta svenskar firar nog inte påsk i någon av ovan nämnda bemärkelser. Men även om man bara utnyttjar de extra lediga dagarna för att koppla av, njuta av naturen eller överkonsumera ägg, sill och godis, finns det ett inslag i den judiska påsken som alla – religiösa, agnostiker och ateister – kan passa på att begrunda: Frågan som den yngste pojken ställer.

Varför gör vi detta? Det är en väsentlig fråga för kyrkan och bör kunna besvaras när den bevarar traditioner såväl som när den upphäver dem. Det är en fråga som med fördel kan ställas kollektivt av dem som uppfattar sig som en sammanhållen kultur. Varför super vi hejvilt så fort det blir valborg, midsommar eller kräftsäsong? Den kan ställas på arbetsplatser och bidra till att osunda eller ändamålslösa rutiner synliggörs. Den bör ställas av politiker som lätt skolas in i en partiorganisation och ett tänkande där makten inte sällan blir viktigare än idéerna. Och givetvis är frågan ett alldeles utmärkt sätt att närma sig individuella problem och svårigheter.

Det är basalt, på gränsen till trivialt, men ändå inte självklart. Varför gör vi detta? Frågan som är utgångspunkten för förändring, i psykoterapi såväl som när socialförsäkringssystem reformeras, återfinns i hjärtat av den judiska religionsutövningen. Det kan vara något att tänka på när sillen slunkit ned tillsammans med nubben, påskäggen hittats och länsats, och påskunderhållningen på SVT tystnat.