Att definiera ofärd är lika svårt som att definiera välfärd. Det är ett tillstånd som påverkas av till exempel materiella tillgångar, hälsotillstånd, familjeförhållanden och sociala kontakter. Ändå går ofärd eller välfärd inte att slutgiltigt bestämma utifrån dessa indikatorer.

Men Socialstyrelsen gör ett försök. Rapporten ställer upp sex faktorer som antas visa på ofärd hos barn och unga. Psykiatriska och alkohol- eller drogrelaterade diagnoser utgör två indikatorer. De övriga är placeringar på LVU-hem eller i familjehem, lagförda våldsbrott, avsaknad av gymnasiebehörighet, beroende av ekonomiskt bistånd och långvarig arbetslöshet.

I jämförelse med Lidingö, en av kommunerna i toppen av undersökningen, har Eskilstuna fler placeringar och fler psykiatriska diagnoser. Men de stora skillnaderna ligger i antalet som saknar gymnasiebehörighet, antalet arbetslösa och de som är beroende av försörjningsstöd.

En hypotes i undersökningen är att några faktorer i hög grad kan förklara förekomsten av ofärd hos barn och unga: att minst en förälder har utländsk bakgrund, att minst en förälder är långtidsarbetslös eller har sjuk- eller aktivitetsförsörjning, att modern är ensamstående, att föräldrarna saknar gymnasiekompetens, och att familjen mottar försörjningsstöd.

Samband finns men rapporten förklarar inte vilka riskfaktorer som mest ökar risken för ofärd bland unga. Och det kan kännas som lite slöseri att så där svepande undersöka om unga människors socioekonomiska hemförhållanden påverkar hur det går för dem i skolan och senare i arbetslivet. Lite som att på allvar ställa frågan om förhållandet mellan rökning och hälsa. Ytterligare procentsatser på hur mycket rökning ökar risken för att drabbas av den ena eller andra cancerformen hjälper knappast arbetet för bättre hälsa hos medborgarna.

Då finns det en helt annan undersökning vars resultat vore intressant att kunna samköra med Socialstyrelsens omfångsrika datainsamling.

Regeringens särskilda alkoholutredare Gerhard Larsson presenterade en del slutsatser på Dagens Nyheters debattsida i torsdags. Läkemedelsmissbruket och dopningen tillsammans med alkohol- och narkotikaberoende beräknas omfatta 500 000 personer. En halv miljon människor. Bara 100 000 av dessa kommer i kontakt med kommunernas och landstingens missbruksvård.

Om Larsson har rätt betyder det att 400 000 personer med missbruks- och beroendeproblematik är lämnade att på egen hand reda upp sin situation. De flesta av dessa sitter inte på bänken i parken och super, utan lever med familjer och anhöriga som också berörs. Hälsa och både benägenhet och förmåga att arbeta påverkas och kan skapa flera av de riskfaktorer som angavs av Socialstyrelsen – vilket naturligtvis har betydelse för de barn och unga som finns i missbrukarens närhet.

I torsdags debatterades skolan och anslagen till skolan livligt i Eskilstunas kommunfullmäktige. Det är bra, även om man kunde önska att debatten handlade lite mer om innehåll och något mindre om de ekonomiska ramarna. Men när ska vi få höra samma engagemang när missbrukarvården i Eskilstuna debatteras? I förlängningen handlar det också om barns och ungas förutsättningar för ett gott liv.