Jag blir fundersam. Det finns något lite patetiskt i att vilja uppgå i en i många avseenden exkluderande kultur.

För över tio år sedan bodde jag ett halvår i Jerusalem och arbetade som volontär i en kyrka som drev ett hotell. Stämningen var lätt överspänd och den kristna personalen, både volontärer och fastanställda, var så förtjusta i allt som var judiskt att de nästintill beklagade att Jesus var huvudperson i deras egen religion.

Jag träffade en 17-årig fransk flicka som mot sin egen vilja spänts fast mitt emellan två kulturer. Hennes föräldrar var kristna men så besatta av att få tillhöra ”det utvalda folket” att de hade konverterat, trots att de höll fast vid tron att Jesus är Guds son. Som konvertiter fick de israeliskt medborgarskap och levde ungefär som ortodoxa judar i Jerusalem, men utan att riktigt tillhöra någon sådan gemenskap. Flickan – fransk, israelisk, judisk och kristen – var vilsen och skämdes över att låtsas vara någon hon inte var.

Judiskhet så som den definieras av den israeliska staten och av många religiösa rörelser utgår från härkomst, blod om man så vill. Det är i och för sig möjligt att konvertera, men inget som uppmuntras och fullständigt icke-religiösa personer betraktas som judar med hänvisning till ursprung. I jämförelse med både kristendomen och islam är judendomen inte särskilt inbjudande. Följdriktigt bedrivs heller inte någon organiserad judisk mission. Det kan trigga igång psykologiska mekanismer.

Groucho Marx spetsade till det. Han sa att han inte hade något intresse av att vara med i sammanslutningar där han var välkommen.

Efter ett halvår hopträngd med andra volontärer i en liten lägenhet i de ortodoxa kvarteren i Gamla stan förstod jag både Marx och den 17-åriga flickans föräldrar. Aldrig förut hade jag under så lång tid varit i närheten av en gemenskap jag överhuvudtaget inte var välkommen i. Med en lång kjol och mitt mörka hår trodde många att jag var judisk, men när det framkom att jag inte hade en droppe judiskt blod i mig, tittade de tidigare så vänliga människorna åt sidan när vi möttes på gatan. (Det fanns undantag, till exempel bokhandlaren med korkskruvar vid öronen som struntade i mitt blod och min tro, alltid var glad och trevlig fast jag aldrig köpte något, och spelade in musikkassetter till mig.) Precis som för Marx fick avvisandet mig att hett längta efter att få inkluderas.

Det var en lättnad att återvända till Sverige. Jag slapp känslan av utanförskap. Och jag upptäckte att svensk kultur och identitet inte per definition är en exkluderande konstruktion.

I torsdags visade SVT en lättsam skildring av Sverigedemokraternas valrörelse. En av de ledande figurerna försökte förklara hur han och partiet ville skydda och värna det genuint svenska. Hans taffliga resonemang om midsommar och konfirmation lät både skrattretande och oförargligt. Men försöken att ringa in och snävt avgränsa vad som är svenskt, på riktigt, är något mycket allvarligare. De syftar givetvis till att stänga våra gränser, men också till att skapa en gemenskap inom landet som exkluderar en väldigt stor del av befolkningen. Människor som inte bara är på besök i ett halvår och sedan lättade kan återvända till sina hemländer.

Efter lite funderande tilltalas jag av Piotr Mirskis engagemang. Dels för att det i en polsk kontext är ett aktivt ställningstagande för ett öppet och mångkulturellt samhälle, dels för att han tänjer på judiska definitioner av tillhörighet.