Det var ett stillsamt samtal mellan företrädare för frivilligorganisationer, polis, åklagare, kriminalvård, och den politiska majoriteten såväl som oppositionen. Stillsamt eftersom alla vill samma sak, motverka våldet i nära relationer.

De som tog en paus i helgshoppingen och lyssnade på samtalet fick en inblick i framför allt vilket slags stöd det finns att få för kvinnor i Eskistuna som misshandlas av sina män.

Det mest färgstarka inslaget kom från en man i publiken som viskade till mig att män som slår kvinnor borde dömas till ett år av stryk morgon, middag, kväll. Det är lätt att förstå avskyn och hämndlystnaden – även om det kanske inte är så alldeles tillrådigt att spöstraffet återinförs i kriminalvården…

Avslutningsvis höll kommunstyrelsens tillträdande ordförande (S) ett anförande om de bakomliggande orsakerna till att män slår kvinnor som de lever tillsammans med. Det är bristen på jämställdhet i samhället som förklarar att män tar sig rätten att misshandla kvinnor, sa Jimmy Jansson.

Det där är en vanlig förklaring. Hur många gånger har vi inte hört att mäns våld mot kvinnor är den yttersta konsekvensen av könsmaktsordningen? Det är långt ifrån bara Gudrun Schyman som skyller våldet på strukturell ojämställdhet. Men vad betyder det egentligen?

Tanken är att det synsätt som präglar resten av samhället får extrema uttryck i enskilda individers beteenden. Enligt förklaringen spelar det ingen roll att våld mot kvinnor fördöms nästan överallt i det svenska samhället. Det är den allestädes närvarande könsmaktsordningen som ger enskilda män uppfattningen att de har rätt att misshandla kvinnor fysiskt och psykiskt.

Låt oss försöka reda ut hur ett sådant orsaksförhållande skulle se ut: Det finns en allmän acceptans av att kvinnor som grupp tjänar mindre pengar än män, har färre chefspositioner och oftare behandlas som sexualiserade objekt. Män köper sex av kvinnor i betydligt större utsträckning än omvänt. Så kan ojämställdheten exemplifieras.

Det finns alltså en ojämställdhet, och vissa män slår kvinnor. Det är ett sammanträffande, men finns det ett självklart samband? Sjunker observationerna av kvinnors underordnade ställning i olika sammanhang in i ett särskilt våldscentrum i en del mäns medvetanden, eller vad är det som händer? Är det inte troligare att en man slår en kvinna för att han har sett sin pappa göra det, för att han själv blivit slagen som barn, för att han är alkoholiserad eller för att han har en personlighetsstörning?

Eller vänd på det: Vet vi att fler kvinnor blir misshandlade av sina män i mindre jämställda länder än Sverige? Slår fler polska, italienska eller amerikanska män sina fruar och flickvänner?

Kanske kan vi slå fast detta: Det kommer alltid och överallt finnas människor som ger sig på fysiskt svagare individer. Åtminstone så länge vi inte lyckats skapa ett paradis befolkat av uteslutande själsligt hela och harmoniska individer.

Det låter fint och uppfordrande att anklaga osynliga strukturer som vi alla är en del av, men den förklarande mekanismen saknas. Och för dem som själva utsätts för övergrepp är det förstås viktigare att betydligt mer jordnära saker fungerar. Att det finns personer i ens omgivning som vågar fråga om allt är som det ska, att det finns myndigheter och kvinnojourer att vända sig till, att polisen lyckas hitta bevis för att innehållet i en polisanmälan stämmer, att kvinnor erbjuds hjälp att bearbeta upplevelserna, att det finns praktiska möjligheter att starta en ny tillvaro efter att ha tagit sig ur ett våldsamt förhållande.

Just det där sista verkar inte riktigt fungera i Eskilstuna. Katarina Andersson som arbetar på Kvinnojouren MOA berättar att det kan gå många månader innan kommunen kan erbjuda ett boende. Under tiden får kvinnan bo i en provisorisk bostad. Är inte poängen med ett kommunalt bostadsbolag att kommunen har möjlighet att ordna bostäder till människor som är i särskilt behov av det.

Jordnära, som sagt.