Wikileaks är inte en alldeles purung företeelse utan grundades redan 2006 av den australiensiske journalisten Julian Assange och folk runt honom. Sajten har tidigare publicerat en del avslöjanden, till exempel om hur fångarna i fängelset på Guantanamo behandlades. Men det var i och med helikoptervideon som visar hur amerikanska soldater under glada tillrop skjuter mot civila Bagdadbor, som Wikileaks i april på allvar trängde in i det allmänna medvetandet.

I juli lades så kallade krigsdagböcker från Afghanistan ut på nätet. Om personerna bakom Wikileaks var ute efter popularitet var den publiceringen ett misstag. Väldigt få, för USA graverande incidenter uppmärksammades. I stället fokuserades rapporteringen på att enskilda afghaner exponerades och riskerade att bli dödade för att ha hjälpt de internationella styrkorna.

I oktober släpptes en liknande lunta angående kriget i Irak. Där fanns belägg för en rad vidrigheter som begåtts mot baathister och rebeller av olika slag, ofta med amerikanska arméns goda minne. Upprörande, om än inte alldeles överraskande, och publiceringen satte inga djupare avtryck.

Men den senaste vågen av offentliggjorda dokument har skapat och fortsätter att skapa svallvågor och reaktioner världen över. Enskilda makthavare benämns och kommenteras av amerikanska diplomater och politiker. Enligt den brittiska tidningen Guardians genomgång är det rätt få överraskningar, bortsett från den saudiske kungens uppmaning till USA att bomba Iran. Det finns inget uppseendeväckande i att ambassadpersonal i rättframma beskrivningar upplyser till exempel den amerikanska utrikesministern om korruption och förtryck och porträtterar utländska makthavare. Allt annat hade varit konstigt. Men enligt ett slags nationalnarcissistisk logik är dessa avslöjanden betydligt mer intresseväckande än de tidigare.

Det amerikanska politiska etablissemanget rasar och Wikileaks publicering betraktas som en attack på USA, en publicering som äventyrar de amerikanska relationerna med omvärlden. USA:s vänner har i olika grad stämt in i fördömandena. Visst kan det finnas snarstuckna politiker som inte tål att häcklas och kanske kan amerikanska diplomater få en lite frostigare behandling på sina håll. Men frågan är om det är denna risk som skapar sådan ohygglig indignation.

Utifrån de flera hundra tusen dokument som har offentliggjorts är det ju förvånande få skuggor som har fallit över USA. Det kanske inte är så mycket de diplomatiska riskerna som upprör, som känslan av att en tidigare sluten och insynsskyddad sfär har blottats.

Det är svårt att inte mysa lite åt hur illa makthavare uppenbarligen tycker om att känna sig övervakade, särskilt mot bakgrund av en ständigt eskalerande övervakning av medborgarna. Nyligen introducerades så kallade nakenscanners på en del flygplatser i USA. Där kan man tala om en tidigare insynsskyddad sfär som blivit blottad. Myndigheters kontroll och information om medborgarna blir allt större. Möjligheterna blir allt fler att filma, avlyssna, kartlägga kontaktnät och konsumtionsmönster, eller spana efter suspekta ord och formuleringar i mailkommunikation. Och lagstiftningen går, på sikt i riktning mot att tillåta mer och mer av övervakning, register och kartläggning.

Wikileaksfenomenet är större än Wikileaks, och definitivt större än Julian Assange. I -går rapporterades om en utbrytargrupp som skapat en tjänst som kallas Openleaks och som ska finnas tillgänglig från och med måndag. Avknoppningen sägs vara en protest mot Assanges toppstyrning av organisationen.

Openleaks ska enligt uppgift inte masspublicera dokument på det sätt som Wikileaks gör. I stället ska organisationen fungera som en förmedlare mellan personer som i hemlighet vill ge information, och medier. Det låter som en mognare form av pionjären Wikileaks. Pressetisk urskiljningsförmåga och journalistisk bearbetning blir återigen de naturliga ramverken för den här typen av avslöjanden.

Julian Assange verkar ha kikarsiktet inställt på framför allt USA. Förhoppningsvis kommer Openleaks att visa ett minst lika stort engagemang för att information om missförhållanden i andra stater ska offentliggöras. Det finns många länder där de statliga hemligheterna är betydligt blodigare än i USA och där det är förenat med större personlig fara att läcka information till utländska medier.