Efter flera veckors demonstrationer med enorm uppslutning blev trycket för stort och den person som i 30 år vägrat lämna ifrån sig makten har tvingats retirera. Avgången är en seger för det egyptiska folket, och en seger för kraftfulla men överlag väldigt fredliga åsiktsyttringar.

Det är ingen planerad reträtt. Den gamle diktatorn har inte lyckats avgå med minsta uns av värdighet i behåll. Mindre än ett dygn innan beskedet om avgång, höll Mubarak ett tv-tal till nationen där han meddelade att han avsåg att sitt kvar som president fram till valet i september. Han försökte förmedla bilden av att i 30 år ha ägnat sig åt konstanta självuppoffringar i det egyptiska folkets tjänst. Och nu, som en sista grandios självuppoffring, skulle han se till att genomföra en massa nödvändiga reformer – oklart vilka. Talet möttes av ilska och besvikelse och i går samlades återigen miljontals människor i Kairo och runtom i Egypten och krävde Mubaraks avgång.

Torsdagskvällens mångordiga floskeltäta tal kontrasterades av det 30 sekunder långa anförandet där Omar Suleiman i går kväll meddelade att Mubarak avgått och att armén fått i uppdrag att styra landet under en övergångsperiod.

Det är betryggande att den nyligen utnämnde vicepresidenten, tidigare chefen för säkerhetstjänsten, Omar Suleiman inte själv har utpekats som temporär ledare. Säkerhetstjänsten i en diktatur är en av regimens viktigaste och vidrigaste försvarare. Suleiman har nog inte särskilt mycket att bidra med i demokratiseringen av det egyptiska samhället.

Hur militärapparaten kommer att sköta övergångsperioden och om den kommer att möjliggöra ett fritt och rättvist presidentval, återstår att se. Militären har en viss folklig förankring och har uppträtt behärskat under de gångna veckorna, vilket bådar gott. Samtidigt har den hittills haft ett stort politiskt inflytande som riskerar att gå förlorat om de demokratiska reformerna blir tillräckligt djupgående.

Det är bekymrande långt till valet i september. Inget vet vad den kvarvarande delen av regimen kommer att ta sig för när det folkliga trycket nu sannolikt minskar. Regeringspartiet kan obstruera på olika sätt. De kan trixa med valförfarande och övervakning och på så sätt påverka vem som väljs till efterträdare. Det är för tidigt att jubla över att Egypten har demokratiserats, även om ett oerhört viktigt steg har tagits.

Demokratisering förutsätter fria val, men det krävs mer. En demokrati måste bygga på förtroende, mellan medborgare och statliga institutioner, och medborgare emellan. För det behövs fria och granskande medier. Man måste också komma tillrätta med den omfattande korruptionen, inte minst inom polisen. Att förändra attityder och byråkrati görs inte över natten utan är en frustrerande långsam process, men en process som sannolikt har startat.

Det som nu har hänt angår inte bara Egypten. Som arabvärldens mäktigaste stat kommer utvecklingen där att ge resonans långt utanför landets gränser, även om vi ännu inte känner till omfattningen. Och precis som när protesterna i Tunis jagade den tunisiske presidenten på flykten, framträder nu en annan bild än den gängse av Mellanöstern. En bild av människor som längtar efter demokrati och som har kapaciteten att pressa undan sina förtryckare.