Colvin samlar ihop alla knarklangarna från västra Baltimore i ett och samma kvarter. Där får de ostört sälja knark under stenhård polisbevakning. Brottsligheten faller snabbt, stadsdelen blir tryggare och i Hamsterdam, som droghandelskvarteret snabbt döps till, är det lugnt och fint – och samtidigt helvetet på jorden. När inte heller narkotikamissbrukarna behöver gömma sig för polisen exponeras deras trasiga liv och miserabla fysiska tillstånd.

Och så finns det ett problem till. Colvin har ”glömt” att informera polisledningen om sitt lilla socialkriminologiska experiment. När tidningar, politiker och slutligen polisledningen får kännedom om Hamsterdam, ryker Colvin förstås ut med huvudet före. Han har ju i realiteten legaliserat droger och gett upp kampen för ett drogfritt Baltimore.

Strategin ”att tillåta fast det inte är tillåtet”, påminner lite om Christiania i Köpenhamn. I det lilla samhället mitt i, men ändå utanför resten av staden, säljs hasch på öppen gata. Där finns å ena sidan ett envist och framgångsrikt entreprenörskap och en benhård intention att klara sig utan det omkringliggande samhällets hjälp (tills någon blir allvarligt sjuk, får man förmoda). Men överallt är missbruket närvarande. Människor med matta ögon som mitt på dagen lufsar mållöst runt, kanske med en öl i handen.

Varken Colvins Hamsterdam eller Christiania är några framgångsrika drogbekämpningsprojekt. Colvin för att han inte ens försöker, han vill bara minimera brottsligheten. (Och för att han inte finns i verkligheten…) Christiania för att det inte är ett försök att komma tillrätta med droger, utan en eftergift till en oerhört röststark grupp medborgare. Danmark och särskilt Köpenhamn har oerhört stora problem med narkotika.

I Sverige rör sig debatten om droger för tillfället mest kring sprutbytesprogrammen och det hårdnackade motståndet mot att låta narkomaner få byta in sina använda sprutor mot nya sterila. En av tvistefrågorna handlar om människor får lättare eller svårare att ta sig ur ett missbruk om det offentliga tillhandahåller rena sprutor. En kvalificerad gissning är att beslutet att försöka leva drogfritt beror av helt andra. djupare faktorer.

Förra våren skrev två stockholmsmoderater, däribland nuvarande infrastrukturministern, i Svenska Dagbladet att det är fel med sprutbytesprogram ur ett sjukvårdsperspektiv. För även om smittspridning kan hämmas, dödar narkotikan i sig så väldigt många fler. Det är sant, men själva knarkandet beror ju inte på om sjukvården delar ut sprutor eller inte. Skillnaden är om heroinisten injicerar med en ren spruta eller med en smutsig.

Debattörerna fortsätter: ”Att med ena handen förbjuda narkotika och med den andra dela ut verktyg för att injicera skapar förutom det etiskt tveksamma, en snårskog för polis och rättsväsende.” Och lite längre ner: ”I Danmark erbjuds narkomaner statligt subventionerat heroin från och med februari. Är detta en av följderna av ett sprutbytesprogram har vi ännu större anledning att tänka efter.”

Den mångordiga artikeln sammanfattar invändningarna ganska väl: En rädsla för att sprutbytesprogrammet ska vara ett första steg på vägen mot legalisering av droger, en tro att programmet skulle driva fram mer droganvändning, samt ett högt och förskräckt moraliserande tonläge.

I går bestämde landstingets sjuk- och hälsovårdsnämnd att utreda förutsättningarna för sprutbytesprogram i Sörmland. Kostnaderna är försumbara, alltså torde utredningen handla om i vilken mån kommunerna är intresserade.

I Sörmland smittas något tiotal missbrukare varje år av hepatit B eller C, vilket kan leda till svåra leversjukdomar, stort lidande och förkortat liv. Rena sprutor skulle kunna hindra spridningen av sjukdomarna. Om politikerna i Sörmlands kommuner kan släppa moraliserandet och fokusera missbrukarnas hälsa, borde utredningen i maj komma fram till att man genast bör sätta i gång.

Det är, förutom en smittskyddsåtgärd, ytterligare ett sätt för sjukvården att komma i kontakt med missbrukare, och en möjlighet att försöka motivera till drogfrihet.

Birgersson Lördag

”