En del menar att det är ett solklart bevis för att somliga kulturer skapar större brottsbenägna än andra. Den tolkningen sammanfaller oftast med åsikten att det är en dålig idé med invandring från utomeuropeiska länder.

Ett annat förhållningssätt är att titta på vilka de bakomliggande orsakerna är. Forskarna Jerzy Sarnecki, Ryszard Szulkin och Martin Hällsten har tittat på saken utifrån ett vetenskapligt kvantitativt perspektiv.

Forskartrion studerade en grupp på 66 330 ungdomar som fyllde 15 år mellan 1990 och 1993. De såg att unga män med utlandsfödda föräldrar fram tills 2005 i genomsnitt samlade på sig dubbelt så många brottsmisstankar som män med svenskfödda föräldrar. Bland unga kvinnor – en för övrigt mycket mindre grupp i sammanhanget – var siffran 1,5 gånger fler brottsmisstankar för dem med utlandsfödda föräldrar.

Men, visar det sig, om man tar med socioekonomiska faktorer i beräkningen försvinner största delen av skillnaden. Alltså personer med liknande bakgrund är ungefär lika mycket eller lika lite brottsbenägna. Föräldrarnas utbildningsgrad och inkomst, om de haft arbete eller inte, vilket bostadsområde familjen bott i, en eller två föräldrar och antal syskon, är faktorer som samvarierar med graden av brottslighet.

Brottsbenägenhet är alltså en fråga om klass; kulturtillhörighet kan inte förklara skillnaderna. Sambandet är, som det heter, spuriöst.

Men proportionerligt sett befinner sig fler utlandsfödda än svenskfödda i de lägre socialgrupperna. Och därför riktar resultatet strålkastarljuset mot de unkna kvarlevorna av klassamhället, det som alltid har förklarat skillnaden i brottsbenägenhet mellan olika befolkningsgrupper.

Det återstår dock en liten skillnad bland männen när de socioekonomiska faktorerna rensats bort. De tre forskarna vet inte vad den beror på. Känslan av utanförskap eller faktisk diskriminering skulle kunna vara en förklaring. Utlandsfödda föräldrar kan ibland hamna i underläge gentemot sina barn som snabbare lär sig det nya landets språk och koder. Det medför eventuellt att föräldrarna får mindre kontroll på sina barn än de annars skulle ha haft. Sarnecki, Szulkin och Hällsten resonerar kring sådana och andra förklaringar, men slår inte fast några bestämda skäl. Däremot framhåller de att det inte finns några gemensamma brottsmönster för personer med samma etnicitet. Så vilken förklaringen till den något högre brottsbenägenheten än är, det är i vart fall inte kulturtillhörighet.

För dem som vill peka ut etniskt märkta syndabockar är resultatet lite besvärande. För dem som önskar att forskningen ska stödja intuitionen att kultur och etnicitet inte är förklarande faktorer i kriminalstatistiken, är detta förstås en välkommen rapport. Men den ger också förnyad anledning att intensifiera arbetet för att motverka långtidsarbetslöshet och bidragsberoende. Det handlar mindre om välmenande integrationsinsatser och mer om att sänka trösklarna till arbetsmarknaden, effektivisera arbetsmarknadspolitiken och höja kvaliteten i skolan – alla skolor.

Det finns ytterligare ett perspektiv som bör lyftas fram. Samtidigt som vi konstaterar att det finns bevis för att kultur inte förklarar brottslighet, bör vi vara uppmärksamma så att de berömvärda statistikövningarna inte får oss att bara se kollektiv. I slutändan är vi ju individer, enskilda medborgare. En del begår allvarliga brott, det överväldigande flertalet gör det inte.

När vi fokuserar slutmålet för det mångkulturella samhället stannar det inte vid att liksom ”frikänna” vissa stigmatiserade etniska grupper från misstanken om större brottsbenägenhet.

Slutmålet är att etnisk och kulturell tillhörighet inte ska uppfattas som så förtvivlat centralt, utan som en valfri identitet bland många. Och där medborgarskapet, de politiska rättigheterna, det inkluderande offentliga samtalet, och de gemensamma välfärdslösningarna skapar ett mångskiftande men sammanhållet ”vi”.