Dagens sjukvård förändrades radikalt i slutet av 1960-talet, då den socialdemokratiska regeringen beslöt att införa månadslön för samtliga läkare. Med lika lön anpassade sig läkarna till den som hade lägst antal patienter inom samma specialitet. Sedan dess har vi haft köer i sjukvården.

Statistik från Läkarförbundet visar att underläkare under utbildning i dag ser alldeles för få patienter för att få tillräcklig träning i att känna igen, diagnostisera och behandla sjukdomar/skador inom den specialitet de valt. I Sverige har läkare i medeltal 824 konsultationer/läkare och år, inom OECD är motsvarande siffra 2 511.

Sedan 1960-talet har sjukvården förändrats och utvecklats. Tidigare sjukdomar som opererades kan i dag botas/behandlas med läkemedel.

Vi har också en ökad subspecialisering inom varje specialitet. Det betyder att alla dessa subspecialiteter inte kan finnas tillgängliga inom varje landsting. Det beror på att en läkare inom en viss specialitet måste ha tillgång till och möta ett stort antal patienter för att lära sig känna igen alla typer av förändringar/sjukdomar som kan uppträda inom hans/hennes verksamhetsområde. Subspecialisterna behöver inte vara knutna till universitetssjukhus. Patienterna kan inte heller räkna med att få den bästa vården nära sig.

Det här blir ett problem för många patienter som inte får rätt vård i tid på grund av att landstingspolitikerna av ekonomiska skäl kan besluta om att patienterna inte får söka vård utanför det egna landstinget. Men redan på 1990-talet beslutade Landstingsförbundet om patientens fria val. I dag kan vi också välja vård inom EU-området.

Sjukvården tillförs varje år ökade anslag och stimulanspengar för att korta vårdköerna. Hur kan landstingens politiker besluta detta utan att först göra en grundlig uppföljning av verksamheterna ned på individnivå (läkarteam)? Vad ingår i ett läkarteams tjänstebeskrivning?

Sjukvården är till för oss medborgare. Då är det klart att även läkare ska ha flexibel arbetstid och vara tillgängliga för oss patienter även efter klockan 17.00.

Utan effektiva kvalitetsuppföljningar går det inte att bedöma och jämföra sjukvårdens kvalitet och tillgänglighet i landet. Att tillföra sjukvården ytterligare skattemedel utan uppföljning och analys av verksamheterna är resursslöseri.

Vi måste få en sjukvårdsersättning som knyts till patienten/individen och inte till landstingen. Då avgör sjukhusets redovisade kvalitet vart patienten vänder sig.

Gunilla Borg (FP),
pensionerad sjukhustandläkare Nyköping