Jag vill delge ett litet exempel bland många på en långvarig ”vårdinsats” som kunde haft mer att önska.

En kvinna bröt och opererade fotleden hösten 2010. Hon har ”gått på sjukgymnastik” i över ett år men besväras fortfarande av smärta, stelhet och svullnad vilket dagligen försvårar i vardag och arbete.

Gissa om någon insats har riktats mot fotens funktion?

Gissa om och i så fall hur man under denna långa tid specifikt har försökt få igång rörlighet, balans, styrka och fotavveckling?

Nej, man valde vattengympa.

Det var visserligen varmt och skönt. Den typen av ”sjukvård” går också i linje med vissa chefers uppmaning om att ”fylla bassängen” vilket ger snygg statistik.

Ett litet dilemma i sammanhanget är dock att foten inte är särskilt mycket bättre än den dagen gipset togs av för över ett år sedan.

Hur tänker vårdgivaren?

Vilka gemensamt uppsatta mål har du och patienten arbetat mot genom vattengympan – en aktivitet som patienten hade kunnat göra vid sidan av en specifik och kvalitetsinriktad rehabiliteringsinsats?

Hur tänker ansvariga i landstinget som dagligen godkänner och betalar för ”behandlingar” likt denna som inte har någon direkt inverkan på ursprungsskadan? Kanske känner ni inte till detta då det saknas kontroller och eftersom ni dessutom stänger av alla kanaler för dialog?

Patient, vill Du ha hjälp utifrån vad som betalar sig bäst för vårdgivaren eller utifrån vad som ger dig bäst funktion?

Pia Högqvist