Vid internationella jämförelser av skolelevers kunskaper har Sverige emellertid under 2000-talet tappat mark både vad gäller faktiska provresultat och ranking av deltagande nationer. I PISA (Programme for International Student Assessment), som är ett OECD-projekt där 15-åriga elevers kunskaper i läsning, matematik och naturvetenskap undersöks vart tredje år, har de svenska resultaten försämrats både relaterat till deltagande länders genomsnittsresultat och till de bästa ländernas, Finland och Japan, resultat. I TIMSS (Trends in International Mathematics and Science Study), som genomförs både på grundskole- och gymnasienivå i länder i samtliga världsdelar är resultatförsämringen för Sveriges del ännu mer tydlig. För exempelvis 15-åringarna är det svenska genomsnitts-resultatet i matematik 2008 drygt 15 procent sämre än de ledande nationernas, Singapore och Sydkorea, resultat. De svenska elevernas resultat 2008 var dessutom nästan 20% sämre än 1995. Dessa oroande uppgifter torde vara väl kända både för skolmyndigheter och skolpolitiker.

Vad kan då förklara den svenska resultatförsämringen? De svenska eleverna 2008 är sannolikt inte mindre begåvade än tidigare års. Möjligen ser attityden till studier annorlunda ut, men detta är, såvitt jag vet, inte undersökt. De svenska lärarnas undervisningskompetens har knappast försämrats under 2000-talet. Visserligen har statsmakterna ändrat lärarutbildningen vid ett par tillfällen under de senaste 15 åren, men dessa förändringar har troligen inte påverkat kunskapsresultatet för dagens tonåringar. De flesta lärarna i skolan i dag var ju redan anställda och arbetade i skolan för 15 år sedan, och deras kompetens har med stor sannolikhet förbättrats med åren genom kompetensutveckling och egen undervisningserfarenhet. Resurserna för undervisning, uttryckt i antal lärare per 100 elever, har genomsnittligt sett varit konstant (8,1 lärare/100 elever) under hela 2000-talet vad gäller gymnasieskolan. För grundskolans del kan vi se en ökning från 7,6 läsåret 2000/2001 till 8,5 läsåret 2008/2009. Inte heller här kan vi således finna förklaringen till de försämrade kunskapsresultaten.

För att hitta förklaringar till de svenska försämringarna i de internationella mätningarna torde det vara mer relevant att granska effekterna av de strukturella och politiskt beslutade förändringarna inom skolan de senaste 10 – 15 åren:

* Nya läro- och kursplaner i mitten av 1990-talet,

* Nytt betygssystem vid samma tid,

* Kommunaliseringens betydelse för resursfördelningen i skolan

* Friskolornas framväxt och det fria skolvalet.

Om dessa förändringar skulle visa sig ha betydelse för kunskapsförsämringen, måste de rättas till. De innebär ju då också ett underbetyg för den förda skolpolitiken under de senaste 15 åren, det vill säga både den nuvarande och den förra regeringens. Är det skälet till att reformernas betydelse för kunskapsutvecklingen inte utvärderats?

Erik Rundström