Bristfällig rehabilitering bakom ökade sjuktal
Efter att kostnaderna för sjukfrånvaron skjutit i höjden vann bilden av de sjukskrivna som fuskare och inbillningssjuka mark i början av 2000-talet. Sjukförsäkringen pekades ut som ett lättlurat system, krav på hårdare tag hördes, drevet gick mot de sjukskrivna.
Men den bild som målades upp i medierna och debatten var förenklad och ensidig. Det handlade aldrig om någon sjukskrivningsepidemi, som det påstods; nästan hela ökningen av sjukfrånvaron berodde på att långtidssjukskrivningarna blev längre.
I min nya bok ”Kampen om sjukfrånvaron” visar jag hur ett allt mer polariserat debattklimat har lett politikerna att fatta beslut på bristfälliga och ibland direkt felaktiga grunder.
Ett exempel på debattens skevheter är att regionala skillnader pekades ut som en viktig faktor bakom den höga sjukfrånvaron, trots att skillnaderna inte ökade under den period då sjuktalen sköt i höjden. Ett annat exempel är att ekonomiska drivkrafter lyftes fram som en viktig orsak bakom ökningen. Det grasserade en föreställning om att många arbetslösa sjukskrev sig för att sjukpenningen var högre än a-kassan. Men flödet från a-kassan till sjukförsäkringen minskade under den aktuella perioden.
Det finns inga belägg för att ökat överutnyttjande var någon viktig orsak bakom den höga sjukfrånvaron. Den mest trovärdiga förklaringen är i-stället att rehabiliteringssystemet på arbetsplatserna havererade under 1990-talet. Delvis hängde detta samman med den kommunala sektorns försämrade ekonomi: budgetnedskärningar ledde till att arbetsanpassning försvårades, lättare tjänster sparades bort.
Den andra avgörande faktorn var riksdagsbeslut som bakband rehabiliteringsaktörerna och berövade dem deras viktigaste redskap för att få sjukskrivna tillbaka i arbete. Staten drog sig helt enkelt tillbaka och lämnade de sjukskrivna i sticket. Resultatet blev att antalet riktigt långa sjukfall tredubblades mellan 1997 och 2003.
Förklaringen är politiskt sprängstoff: det var politiska beslut som orsakade den höga sjukfrånvaron. Därefter har politikerna turats om att skylla ifrån sig, först på arbetsgivarna, därefter på de sjukskrivna, läkarna och Försäkringskassan.
Detta innebär också att de förändringar som nu genomförts i sjukförsäkringen inte löser de verkliga problemen. Alliansens ”rehabiliteringskedja” ökar antalet sjukskrivna som blir arbetslösa och leder till att tiotusentals långtidssjukskrivna utförsäkras. Sjukförsäkringen har förvandlats till en kravförsäkring som på administrativ väg friskförklarar människor, istället för att varsamt lotsa dem tillbaka till arbetslivet.
Men bekymren började alltså redan under 1990-talet; de ”reformer” som orsakade den galopperande sjukfrånvaron genomdrevs av socialdemokratiska regeringar och beslutades under bred politisk enighet över blockgränserna.
Nu krävs en ny helhetssyn. Istället för att flytta runt problemen, med stort mänskligt lidande som följd, måste samarbetet mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadens parter förbättras. Hur detta ska åstadkommas är något som staten, arbetsgivarna och facken gemensamt måste ta itu med.
Björn Johnson, statsvetare och forskare vid Malmö högskola
Senaste kommentarerna:
Skrivet 12 maj 2010 10:56 Tänkare (Ej registrerad)
Bra! Äntligen någon som ger en korrekt bild av verkligheten som bygger på fakta och studier.
Problemet är ju att arbetsgivarna inte har uppfyllt kravet på aktiv rehabilitering. De har kunnat underlåta detta då det inte funnits några sanktionsmöjligheter då de bryter mot regelverket. Lagstiftning och regelverket var i stort sett bra om det bara hade följts.
Skrivet 13 maj 2010 02:44 En svensk i Danmark (Ej registrerad)
Tänkare har tag i något av det riktiga - MEN
Det var inte regelverket som skall ha fokus men att Sjukskrivningarna som borde vara undantaget, liksom A-kassa mottagare borde vara undantaget. Men de blev begge mera och mera regeln än undantaget utan att politikerna grep in, så de växte sig så stora att världens sundaste folk hade de flesta sjukskrivningar, när man sammanliknar med de länder som man normalt sammanliknar sig med. När socialismen blir för kraftig i ett land så är detta en typisk utvecklingskurva.
Bidragssamhällets triumf över dynamiken kan man kanske kalla det ?
Skrivet 13 maj 2010 08:31 Funderar (Ej registrerad)
Det kan kanske även hänga ihop med de allt längre väntetiderna på vård. I dag finns det en hel del försäkringar som ska garantera dig vård snabbt. De fanns knappt för 15 år sedan.
Många skador som inte blir behandlade i tid riskerar att bli permanentade. Det gör att personer som först fick vänta och lida med värk och oro för att få sin sjukdom/skada behandlad kanske aldrig blir helt friska igen.
Det är varken individens fel eller den enskilda läkaren utan är ett resultat av den politik som bedrivs och har bedrivits inom vården de senaste 15-20 åren.
Eller vad tror ni andra?
Problemet är väl att det inte finns något parti som försöker ta tag i roten till problemet. Det verkar som om de bara försöker minska/dölja symptomen från den offentliga statistiken, oavsett partifärg. :-(
Skrivet 14 maj 2010 10:38 grymt ? (Ej registrerad)
Svensk i danmark. I de länder man jämför sverige med, så snubblar man över uteliggare mitt i städerna. Dessa är lämnade utan möjlighet till sjukskrivning eller de så förhatliga bidragen. De finns ej heller i någon statistik då de helst inte ska finnas. De är oftast förtidspensionerade utan pension,och räknas inte.