Ingen ute på gården reagerar på att något är annorlunda morgonen därpå. Inte ens solen skiner starkare än vanligt. Ändå är ingenting sig likt uppe i lägenheten på tredje våningen. Det är dagen då allt förändrades. Den enda som vet att allt är annorlunda ligger i fotändan på sängen i rummet med de ljusa gardinerna. Han är smutsig men luktar gott. Han är rosa och har stora öron och en ovanligt kort snabel för att vara en elefant. Stoppningen tränger ut genom garnmaskorna. Ändå är just han visare än någon annan. Ändå är han den enda som riktigt förstår.

När FN:s generalförsamling en novemberdag 1989 antog konventionen om barnets rättigheter efter ett förarbete på drygt tio år blev barns behov uppmärksammade på ett nytt sätt. Arbetet för barns rätt togs upp på agendan och genom barnkonventionen får också trasdockans dag sin legitimitet.

I artikel 19 i FN:s barnkonvention har Sverige bland annat förbundit sig till att ”vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp”. Dessutom har vi förbundit oss till att vidta ”skyddsåtgärder som bör innefatta effektiva förfaranden för såväl upprättandet av sociala program som syftar till att ge nödvändigt stöd…”.

Sverige har som samhälle förbundit sig till både att främja utbildning som sker för att förebygga att barn drabbas av alla former av fysiskt (och sexuellt) eller psykiskt våld och att vidta lämpliga åtgärder för att stödja och behandla de barn som farit illa.

Trasdockan är en symbol för de många barn som utsatts för sexualiserat våld och övergrepp och samtidigt också en symbol för vuxna män och kvinnor, som bär sin egen inre trasdocka med sig långt efter det att övergreppen upphört.

Ute på gården sitter några vuxna trasdockor vid ett bord och tittar förstrött på barnen som leker i parken. Några andra vuxna sätter sig bredvid och vänder blicken åt samma håll. Det är en solig dag. Barnen svingar sig i gungorna och klänger på klätterställningen. Någon ropar. Ett par barn testar karusellen i utkanten av parken. Bland dem finns en trasdockspojke – även om trasdockan för just honom är en rosa stickad figur med stora öron och ovanligt kort snabel för att vara en elefant.

I Eskilstuna med omnejd sker sexuella övergrepp och utnyttjande av barn, liksom i alla andra städer i Sverige. En del fall kommer till allmänhetens kännedom genom att anmälan görs och människor vågar berätta. Andra gånger blir barnen inte trodda. I de allra flesta fall göms det som hänt undan tills barnet vuxit upp. Några berättar aldrig. Inte för någon. Ändå finns det en framtid även för de utsatta barnen. En framtid som vi hoppas på att fler vill vara med om att bygga upp.

Ingrid Sköldgård, Kvinnojouren Moa, Eskilstuna

Anna Bergfors Fall, Rädda Barnen, Eskilstuna

Ingela Hertze, ATSU – anhöriga till sexuellt utnyttjade, Eskilstuna