Den forne människorättsadvokaten Abdelhafez Ghoga var sedan några månader språkrör och viceordförande för Nationella övergångsrådet; åtminstone på pappret den näst mäktigaste mannen i det nya Libyen. Han tog emot oss på sitt kontor vid hamnen, lät en uppassare hämta kaffe, och lade sedan ut texten om upprorets drivkrafter och möjligheter. Log vänligt, utstrålade ett sprickfritt självförtroende, och satte snygg spinn på problemen:

– Det fanns absolut inga institutioner kvar, berättade han, som förklaring till varför rådet behövde mer stöd efter Gaddafis fall. Sen vände han ut-och-in på problemet, så att Libyen inte skulle låta som ett hopplöst fall:

– Det gör det enklare, eftersom vi har turen att få börja från noll igen.

En professionell, polerad talesman för den libyska revolutionen, född politiker. Men det var omöjligt att veta vilket stöd någon som Ghoga egentligen hade bland vanliga libyer. Rådsmedlemmarna var inte folkvalda, de hade utnämnt sig själva mitt i det revolutionära kaoset och sedan gradvis vunnit erkännande från slagfältets verkliga aktörer – väpnade miliser och utländska regeringar.

Efter mötet förklarade en ung aktivist för mig att Ghoga och Övergångsrådet kunde (han använde en mer färgstark term) dra åt helvete.

– Det här är de ungas revolution! Jag respekterar de här människorna, men efter befrielsen måste vi vara redo att bekämpa dem.

Ju längre tiden går, desto mer besvärande har denna brist på demokratisk förankring blivit, och utmaningarna mot ledarskapet i Benghazi blir allt djärvare. I Misrata har de styrande beslutat att organisera egna val, i Tripoli vägrar de väpnade miliserna lämna ifrån sig sina vapen, i Bani Walid och andra gamla Gaddafifästen gror motståndet mot den nya regimen.

I helgen bröt en av Libyens många motsättningar plötsligt ut i det öppna, sedan Övergångsrådet försökt utfärda en vallag som inte föll alla på läppen. Regeringsbyggnaderna i Benghazi stormades av rasande demonstranter, ordföranden Mustafa Abdeldjelil tvingades lova förändringar och flera politiker offrades för att blidka gatan. Bland dem fanns Abdelhafez Ghoga, fortfarande med tungan rätt i mun:

– Jag avgår för landets skull, det har blivit nödvändigt i det här läget.

Men problemen i Libyen handlar inte om personer, de handlar om bristen på institutioner, den nya ordningens brist på legitimitet. Landet kommer inte att kunna lappas ihop efter sitt sönderslitande krig förrän det finns en erkänd regering, som dels vilar på någon form av demokratisk process, dels kan göra sitt ord gällande i både Benghazi och Tripoli.

Vägen dit blir svår – och kanske mycket lång.

Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.