Men att kalla det för Barnet vill det inte, barnet älskar det inte, barnet väljer det inte själv vore att kapa bort medaktören, tittaren, som faktiskt har en rättighet att få vara en del av dramat och fylla i undertexten på egen hand.

För medan mammorna står bredvid och bedyrar att deras barn vill bli minimodeller, för att de älskar det och väljer det själva, skruvar flera av barnen på sig, fastkilade mellan mödrarna och tevetittarna. De är inte kapabla att punktera motsägelsen om att de, som mödrarna hävdar, fattar sina egna beslut om att vilja bli minimodeller men samtidigt måste få vara barn.

De inre och yttre konflikterna finns där, precis som sig bör, men den dramatiska kurvan tempoväxlar aldrig och sjunker. Den utmynnar aldrig i en upplösning, vilket jag som tittare hela tiden önskar: Att en av mödrarna kommer till insikt och tar med sig barnet och bara går, vilket sedan leder till ett massuppvaknande som slutar i noll avsnitt att sända framöver.

Men det händer tyvärr inte. Även nivån på i vilken grad barnen objektifieras är ständigt hög. En förälder rakar benen på en liten tjej som ännu inte fyllt tio år. Flera hetsar fram poser hos sina barn, som för tankarna till Baywatch och högt skurna baddräkter, snarare än något barnsligt och naturligt.

I föräldrarnas sätt att resonera framträder hela tiden ett moraliskt tonfall, som går ut på att de försöker övertyga sig själva och tittaren om att de är undantaget från regeln. Just de har goda avsikter och utgår ifrån barnets bästa.

De känns ungefär lika övertygande som om en person skulle kliva ut från en klinik och hävda att de revben som kirurgen just karvat bort i syfte att få en smalare midja, just det ingreppet gjorde denne bara för sin egen skull, fri från yttre påverkan.

Mammor och minimodeller är inte underhållning. Istället är det ett sätt att normalisera barnet som objekt, som en accessoar, ett tillbehör som matchar soffan i vardagsrummet med sin prickiga klänning. Barnet är anpassningsbart och niger och bockar. Det deltar, säger jag vill, jag kan. Det som får mamma och pappa att le upprepar barnet, vare sig det handlar om att pluta med läppar eller sparka boll.

Vi tillåter inte kränkningar av barn i andra sammanhang, så varför ska vi göra det här? Den här typen av program handlar om att de som deltar själva inte är medvetna om att de är underhållande av helt andra skäl än de själva tror

Dessvärre sker det inget massuppvaknande.

Kristina Emanuelsson är sociolog och utvecklare i Eskilstuna kommun.