Däremot gillar jag ordet "bejakande". Det är det som Haavisto för min del symboliserar. Bejakande, inkluderande, öppen. Någonting helt annat än det Finland som
Sannfinländarna vill ha – partiet som så sent som för ett år sedan fick nitton procent i riksdagsvalet.

Haavisto är en positiv kraft inte för att han är homosexuell. Utan för att han är internationalist och humanist med en stark övertygelse om att Finland ska vara ett öppet land. Han har också visat prov på stor själslig styrka under valet, då bland annat hans yngre, sydamerikanska partner Antonio Flores kallades "en u-landspojke" och Haavisto själv anklagades för att vara en vit chauvinist. Med tanke på att Flores och Haavisto har bott tillsammans i över tio år så känns det något märkligt att ifrågasätta äktheten i deras kärlek.

Det ska genast sägas att segraren Sauli Niinistö inte är någon mörk konservativ kraft i jämförelse med kosmopolitiska Haavisto. Det borgerliga Samlingspartiets Niinistö är en balanserad person som visserligen är en tydlig högerpolitiker, men en moderat sådan. Sauli Niinistö respekteras över partigränserna.

Överraskande nog har han också visat sig vara en icke oäven författare. I sina personliga böcker har han på ett kärvt och berörande sätt beskrivit sin hustrus död, kampen för att ensam uppfostra sönerna och kärleken till sina föräldrar. Niinistö har en uppriktighet som väcker respekt. Det är sedan en annan fråga hur denna före detta finansminister och otåliga doer ska klara av en presidentroll som trots allt i dag är framför allt symbolisk.

Haavisto har fortsatt en process som egentligen sattes i gång redan 1994, då Elisabeth Rehn mot alla odds gick till andra omgången i presidentvalet. Hon var den första kvinnan och dessutom finlandssvensk.

Redan då visade hon att finländska väljare kan ge prov på en stor tolerans. När kandidaten är tillräckligt bra.

Anna-Lena Laurén är Hufvudstadsbladets korrespondent i Moskva.