I över ett år har de finländska socialdemokraterna letts av Jutta Urpilainen, en produkt av Finlands socialdemokratiska adel. Hennes pappa Kari Urpilainen var riksdagsledamot i flera perioder, och själv har hon suttit i riksdagen sedan 2003, trots att hon inte är mer än 34 år gammal.

Hittills har Urpilainen inte imponerat. Hennes ursprungliga mål - gratis dagvård åt alla familjer - har hon i all tysthet lagt på hyllan. I tv-debatterna och riksdagen kör hon gammal socialdemokratisk fördelningspolitik som inte lockar väljarna till urnorna. I kommunalvalet 2008 gick socialdemokraterna bakåt med nästan tre procentenheter, och i EU-valet 2009 förlorade partiet ett av två mandat. Av någon anledning valde Urpilainen dessutom att göra tidernas blunder och ställa upp på ett foto i kortkort och nätstrumpor – ett misslyckat och obegripligt försök att skärpa sin medieprofil.

Ändå känner jag en viss sympati för Urpilainen, på samma sätt som jag kände för Anneli Jäätteenmäki, Finlands första och mycket kortvariga kvinnliga statsminister. Det är nämligen oerhört svårt att vara kvinnlig ordförande för ett stort parti i Finland.

Det handlar inte enbart om att det politiska skiktet är mansdominerat, utan kanske framför allt om att den politiska journalistkåren är det. I Finland har journalisterna av tradition haft ett mycket närmare förhållande till makten än i Sverige. Det är inte länge sedan de viktigaste politiska frågorna avhandlades på bastubänken. Invigda journalister fick sitta med. Det säger sig självt att enbart män kunde delta i sådana sammanhang.

Sedan fler kvinnor valts in i riksdagen har många rutiner ändrats. Bastubeslutsfattandet är historia och sena, nattliga plenum är nu för tiden en ovanlighet. Men fortfarande är den politiska journalistkåren mansdominerad. Många längtar tillbaka till den gamla tiden, och de förhåller sig fortfarande till kvinnliga beslutsfattare på ett direkt nedlåtande sätt.

Det är svårt som politiker att upprätthålla sin trovärdighet om journalisterna från första början förhåller sig på ett annat sätt till dig än till andra. Den saken fick både Anneli Jäätteenmäki och Jutta Urpilainen erfara. Urpilainen behandlades också på ett mer eller mindre oförskämt sätt av sina manliga partiordförandekolleger i sin första stora tv-debatt – finansminister Jyrki Katainen (samlingspartiet) och statsminister Matti Vanhanen (c) körde över henne genom att avbryta, rabbla upp siffror och få henne att framstå som okunnig.

År 2011 är det riksdagsval i Finland. Det är antagligen sista chansen för Urpilainen att visa vad hon går för. Finland genomgår en ekonomisk lågkonjunktur och det borde finnas alla chanser för vänstern att vinna valet. Men hittills har det i stället varit de högerpopulistiska Sannfinländarna som gått framåt, på vänsterns bekostnad.

Urpilainen måste stoppa trenden. Klarar hon det finns det en chans för Finland att få sina andra - förhoppningsvis mer långvariga - kvinnliga statsminister.

Anna-Lena Laurén är den finländska Rundradions korrespondent i Moskva och tidigare politisk redaktör på Hufvudstadsbladet.